Etikettarkiv: städer

Kulturhuvudstadslogga

Riga är ju europeisk kulturhuvudstad i år, tillsammans med Umeå. Den här affischen såg vi i Riga.

Riga kulturhuvudstad

Bara vanliga smajlisar – men när man sett Umeås glad mun/hjärt-logga dagligen och stundligen nu i flera år, känns de underligt bekanta…

 

Istanbul

Jag har inte gått igenom bilderna från Istanbul ordentligt än, fast det är över två månader sen jag kom hem. Det är nackdelen med att fota digitalt – det blir en sån ofantlig massa bilder.

Ett annat problem är knutet till resmålet som sådant. Första gången i Istanbul, och vi tittade mest på sådant som alla andra också sett och fotograferat, sådant som man sett mycket bättre bilder av i tidningar och böcker. Det är precis som med Venedig. Men det är klart jag måste fotografera ändå.

Här är till exempel solnedgången över Galatabron:

Galatabron

Och kryddmarknaden:

Utanför kryddmarknaden

Och en man som ber i Rüstem Pasa-moskén:

Ber i Rüstem Pasamosken

Den fantastiska blåa Iznik-mosaiken som fanns överallt fascinerade oss. Det var blommönster varierade i det oändliga. Men när hela väggar var täckta av det ena mönstret intill det andra, som här i Topkapipaltaset, blev jag till slut övermätt:

Topkapi

Det var verkligen 134 trappsteg

…i San Crispin-trappan som leder upp till Rua Milagre de Santo António.

Det var vad José Saramago skrev i Historien om Lissabons belägring, som jag läste om nu inför Portugalresan. När jag ändå var i krokarna bara måste jag kolla om det stämde, och det gjorde det alltså.

Det är på Rua Milagre de Santo António korrekturläsaren Raimundo Silva i romanen bor och arbetar. Det är där han får infallet att lägga till en inte i ett av manusen har korrekturläser, ett infall som förändrar hans liv. Och det är på väg dit uppför trappan San Crispin som Maria Sara föreslår att de ska sätta sig och vila lite. Silva gör det gärna, 134 trappsteg är ingen barnlek för en man som inte längre är helt ung.

Läs gärna Historien om Lissabon belägring. Den är så fin. Hoppfull och ovanlig, och med ett språk och en ton som i alla fall jag älskar.

Calatrava!

Jag har länge längtat efter att få se fler byggnader av Santiago Calatrava, förutom Turning Torso, som vad jag förstår inte är särskilt typisk för honom. Det finns flera fina saker i Spanien, som jag har skrivit om förut, till exempel konst- och vetenskapscentret i Valencia och en läcker bro i Bilbao. Jag har inte kommit till någon av de städerna än, men däremot till Lissabon, och Estação do Oriente.

Det är en järnvägsstation, som invigdes1998 i samband med världsutställningen i Lissabon. Visst är den fin!

Estação do Oriente

Estação do Oriente

Estação do Oriente

Estação do Oriente

Fast jag gillar inte interiören. Den är grå och mörk, tycker jag.

Estação do Oriente

Bara grå betong. Man får lyfta blicken ordentligt för att se att detta är något annat än en dussinstation.

Det finns konst i tunnelbanan här också

Lissabon är mest känt för sina spårvagnar, men man har faktiskt tunnelbana också.

image

De äldsta delarna av Lissabons tunnelbana är från 1959. Jag har bara hunnit åka en liten del av den, i huvudsak på den nyaste, röda linjen, linha vermelha, som är från 1998. Bilden ovan är från ändhållplatsen, Oriente. Så här ser det ut på några av de andra stationerna på den linjen:

image

image

Olivais

image

image

Chelas

image

image

Oeias

image

image

Cais do Sodré, på den gröna linjen dock, men en lika ny station.

Jag antar att utsmyckningen längs den här linjen är annorlunda än längs de äldre linjerna. Den är i samma stil som i andra moderna tunnelbanor. Mycket är fint och dekorativt, men inte så spännande, tycker jag. Stockholms tunnelbanekonst är mycket häftigare, och ofta integrerad med arkitekturen.

Varje linje har inte bara en färg, utan en symbol också, det tycker jag om. Den röda linjen har en kompassros, den blå en mås, den gröna en segelbåt och den gula en solros. Se dem på Wikimedia commons.

Järnvägsstationer

Jag älskar att vara på järnvägsstationer. Vissa mer än andra. Jag tycker om att titta på dem från utsidan också. Vad olika de är! Samtidigt finns det några huvudtyper som återkommer på många ställen. Detta är något jag borde sätta mig in mer i.

Ämnet aktualiserades förra veckan, när jag var i Västervik.

Bild

Lite ovanlig, väl, med den där tredje våningen och balkongerna? Den är ritad av Adolf Emil Melander, som ritade många stationer i Småland, bland annat Eksjö.

Men den har en våning mindre, och ger därmed ett helt traditionellt intryck.

I boken Stationshus av Gunilla Linde Bjur och Krister Engström kan man studera ämnet närmare. Det ska jag genast göra – eller så fort den kommer in på biblioteket, den är DYR. Fast jag kanske köper ett ex till brorsan, det skulle han gilla.

Bild

Bilden på Eksjö station kommer från Wikimedia commons.

En glimt av Helsingfors

Jag har varit två dagar i Helsingfors i jobbet. Vi besökte tre olika bibliotek, och sedan hann (eller orkade!) vi inte så mycket mer.

Men de glimtar jag såg stärkte min längtan att turista ett par dagar här. Bilderna jag tog blev ännu uslare än vanligt. Jag hade bara mobilkameran, men den är ganska bra, så jag kan inte skylla på det heller. Men några bildminnen vill jag ändå visa här.

Järnvägsstationen i HelsingforsCentralstationen, ritad av Eliel Saarinen, stod färdig 1919. Jag gillar egentligen mer sentida arkitektur bättre, men den här är häftig ändå.

PosthusetHuvudpostkontoret från 1938, ritat av Jorma Järvi, Erik Lindroos och Kaarlo Borg, har förklarats som byggnadsminne. Vid första anblicken kanske inte så speciellt, men titta en gång till!

DomkyrkanSenatstorget med domkyrkan kändes den här dagen inte direkt som händelsernas centrum.

Jag hann inte riktigt få grepp om staden. Den upplevelse jag fick var att den var på något sätt spretig. En monumental eller vacker byggnad här och där, med anspråkslösa kvarter emellan. Vikar som stack in från olika håll. Jag behöver nog ett par dagar här i lugn och ro. Snart.

Zaha Hadid i Zaragoza

Som jag skrivit förut är jag fascinerad av den irakisk-engelska arkitekten Zaha Hadids verk. De struntar så totalt i normala normer för vad som är ett hus. Jag har sett hennes bergbanestationer i Innsbruck, de var fina.

I Zaragoza ritade hon en av paviljongerna till världsutställningen Expo 2008, Pavilión Puente.

Pavilion Puente

Den fungerade både som gångbro över floden och som utställningslokal, och ser väldigt häftig ut på bild, tycker jag.

Pavilion Puente
Men att se den i verkligheten var en besvikelse. Den var alldeles öde, förutom en vakt i varje ände, som såg till att ingen tog med cyklar över. Gångarna på sidorna, som antagligen var tänkta för utställningar, var avspärrade, och hela bron gav ett övergivet och lite slitet intryck.

Pavilion Puente
Men det märkliga är att när jag nu tittar på de här bilderna tycker jag de är riktigt fina. Bättre på bild än i verkligheten alltså!

Pavilion Puente

På cykel i Zaragoza

En av de bästa sakerna jag gjorde här i Zaragoza var att hyra cykel. Jag hade tur, de hade cyklar till uthyrning på hotellet. Praktiskt, och när jag såg vad de tog på turistbyrån förstod jag att 5 euro dygnet var väldigt billigt också.

CykelskyltZaragoza lär ha drygt 600 000 invånare, men den känns klart mindre. Tempot är också lugnare än i andra jämnstora städer. Det är mindre trafik, och folk går och cyklar i makligt tempo. Skyltar som den här till höger ser man här och var. Och de efterlevs faktiskt, även de lycraklädda håller mänskligt tempo. Kanske beror det på värmen!

Det är bara några år sedan det blev vanligt att cykla här. I samband med världsutställningen Expo 2008 röjdes områdena längs floden upp och man drog cykelbanor till bland annat utställningsområdet. Det är också tillåtet att cykla på gågator och på trottoarer som är bredare än fyra meter.

Det handlar fortfarande inte om någon masscyklism, och fotgängare och cyklister samexisterar väl. Jag har inte fått några onda ögon alls, trots att jag ofta använt mig av smalare trottoarer. Det känns trots allt inte helt tryggt att ge sig ut bland bilarna i en okänd stad! Och jag är inte ensam som cyklar på trottoarer. Det här kommer att bli ett problem i framtiden, om cyklismen ökar. Jag tror inte fotgängarna kommer att fortsätta vara så toleranta då.

BiziDe flesta cyklar man ser kommer från den kommunala cykeluthyrningen Bizi. De har ett tusental cyklar som man kan hämta och lämna på vilken som helst av de 100 Bizi-stationerna. På hemsidan finns en karta med alla stationer, och man kan i realtid se hur många lediga cyklar och tomma platser för återlämning det finns på varje ställe. Bizi verkar tyvärr, till skillnad från i många andra städer, inte direkt vara för turister. Man ska registrera sig på hemsidan och sedan få ett kort hemskickat. Det finns visserligen någon sorts tillfälliga kort, men man måste ändå registrera sig, och jag förstår inte riktigt hur det fungerar. Nåja, jag får väl testa nästa gång jag kommer hit!

I Spanien igen, äntligen

Plaza de San Pedro NolascoOm man räknar bort Barcelona (alldeles för katalanskt nu för tiden) och Kanarieöarna (det behöver jag inte förklara, va?) är det löjligt länge sedan jag var i Spanien. Men nu är jag här. I riktiga Spanien. Zaragoza. Spaniens femte största stad, och enligt vissa den spanskaste av dem alla. Vad det nu är.

Men ja, det känns verkligen att jag är tillbaka. När jag klev ut från hotellet vid niotiden i kväll svepte vinden emot mig. Och den var varm. Och den doftade – eller luktade – Spanien. Då fattade jag det liksom på riktigt.

Visst märks det att tiderna har förändrats. Det är modernare, fler cyklister och joggare. Och det är renare. Men det är Spanien.