Etikettarkiv: längtan

I Spanien igen, äntligen

Plaza de San Pedro NolascoOm man räknar bort Barcelona (alldeles för katalanskt nu för tiden) och Kanarieöarna (det behöver jag inte förklara, va?) är det löjligt länge sedan jag var i Spanien. Men nu är jag här. I riktiga Spanien. Zaragoza. Spaniens femte största stad, och enligt vissa den spanskaste av dem alla. Vad det nu är.

Men ja, det känns verkligen att jag är tillbaka. När jag klev ut från hotellet vid niotiden i kväll svepte vinden emot mig. Och den var varm. Och den doftade – eller luktade – Spanien. Då fattade jag det liksom på riktigt.

Visst märks det att tiderna har förändrats. Det är modernare, fler cyklister och joggare. Och det är renare. Men det är Spanien.

Annonser

Resa rätt tillsammans

Så då står vi plötsligt här, min sambo och jag, och frågar oss vad vi ska göra tillsammans bara han och jag. Det var så längesen. Vi har gjort en massa saker med barnen, och även var och en för sig. Men vi två tillsammans – vad skulle vi verkligen gilla båda två?

Christer på Nya ZeelandJag har tidigare bloggat om lämpliga resmål för oss två. Men det är inte bara målet som är viktigt. Ressätt, vistelsens längd, hur man bor och vad man gör på platsen måste ju också beaktas.

Jag funderar så mycket på resor, så jag har en massa önskemål och planer. Jag vet att C. tycker att en hel del av mina reseidéer låter bra, och att han gärna följer med på sånt som jag gillar. Men vad vill han själv egentligen?

Englandsresan förra sommaren var till stor del hans idé. Han tycker om det engelska  och njöt av att bara vara där. Sen träffade vi en god vän till honom och en webbbekant. Sånt gillar han också. Han talar ofta om hur trevligt vi hade det.

Långa flygresor är inte något C. längtar efter. Han var den i familjen som led mest när vi åkte till Brasilien för fem år sedan. Men ibland talar han om att han skulle vilja åka till Söderhavet igen. Han var på bland annat Samoa, Fiji och Nya Zeeland för en herrans massa år sen.  Men annars tror jag korta flygresor och tåg är det bästa.

En avgörande skillnad mellan oss två är att jag njuter att själva resan, nästan hur den än går till. Jag gillar känslan av att vara på väg från ett plan till ett annat på en larmande flygplats, leta efter en bussterminal i en storstad eller orientera mig i tunnelbanesystemet. Jag gillar också väntetiden på en järnvägsstation eller timmarna på väg. Det gör inte han.

Nu är det bara tre veckor tills vi ska på vår stockholmsweekend. Det blir en början i alla fall. Sen  ska jag nog dra med gubben på lite större projekt!

Understa bilden tog C. på Fiji 1985. Övre bilden: C. på Nya Zeeland samma år, okänd fotograf.

Från vargavinter till naken asfalt…

…på så där en vecka. Det gör mig förvirrad. Vart ska jag rikta min längtan nu? Är det dags att köpa fröpåsar och planera balkonggrönskan? Spana efter de första snödropparna? Eller ska jag fortsätta att läsa sista minuten-annonser och sukta efter en solkick på sydligare breddgrader?

Jag måste erkänna att jag inte har sökt efter sista minuten-resor så ofta den här vintern. Dubairesan i januari gjorde susen. Jag har alltid tyckt att det har gett bätttre effekt på vinterhumöret att resa i november än i januari, men den här gången funkade januari riktigt bra. Det är väl annat som spelar in också.

Men det är ju bara mitten på mars än. Trots om jag vet att det alltid blir bakslag, även om det är april när snön börjar rasa från taken, så tror mitt hjärta att nu är det vår! Nu går jag och ställer ut stolarna på balkongen.

Dofter och minnen

Julfebern är här. I dag är det första advent. Vi har satt upp julgardinerna och lite lysande grejer i fönstren. Första ljuset är tänt,  glöggen och pepparkakorna avsmakade. Jag behöver inte så mycket för att få julstämning, men det ska vara rätt saker. Och ganska mycket handlar om dofter.

Dofter väcker associationer som ingenting annat. Det märker man inte bara till jul, utan också i samband med resor. Visst väcker det härliga minnen att titta på foton från tidigare resor eller att plocka fram någon pryl eler plagg man köpt utomlands. Men det som händer inom mig när jag känner en lukt som jag förknippar med ett särskilt resmål eller resa är ännu starkare. Jag blir liksom för en sekund förflyttad till en annan plats.

De starka rengöringsmedlen som ofta används (eller användes förut i alla fall)  i Spanien är en sådan lukt. Visst spanskt rödvin eller röken från franska cigaretter likaså. Doften av pinjebarr tar mig tillbaka till vår första utomnordiska resa, som var till Madeira. Den koncentrerade lukten av dieselavgaser på bildäcket på en färja eller den speciella, svårdefinierade doften av tåg väcker väldigt starka semesterkänslor.

Sist jag var i Barcelona använde jag duschkräm med ingefärsdoft. Visserligen inköpt på Bodyshop i Sverige, men det spelar ingen roll. Jag använde den första gången i Barcelona, så det är där den doften hör hemma. Jag sparade länge och snålade på flaskan, men den tog ju slut i alla fall. Jag fick tag i samma doft igen får något år sedan, men jag tycker den luktar svagare, så den väcker inte lika starka känslor. Eller så är det mitt luktsinne som blivit sämre med åren…

Det mest speciella med doftminnen är att jag inte kan framkalla dem med viljekraft. Hur det ser ut på en plats minns jag ofta på ett ungefär, men jag kan inte säga hur det luktar där. Inte förrän jag känner en doft, och plötsligt vet jag precis var jag känt den förut.

Bilden: Tensta T-banestation. Tunnelbanor har en alldeles egen lukt, som etsade sig fast i mitt doftminne under barndomens stockholmsbesök.

Lite krasslig

Ponta NegraNär jag är sjuk under höst och vinter brukar jag längta bort. Jag bläddrar i resekataloger och guideböcker, studerar kartor och läser tidtabeller. Det är soliga resmål som hägrar då.

Nu gör jag inte det. Nu är det bara en månad kvar till jul, och det är alltid trevligt, även om jag inte är någon fanatisk julfirare. Nyår gilla jag också. Och i jaunari åker jag ju till Dubai! Så jag är kanske nöjd med framtidsutsikterna just nu.

Men vi får väl se om den här förkylningen bryter ut på riktigt. Då åker nog resekatalogerna fram ändå.

Bilden är från när vi var i Ponta Negra i Brasilien för fem år sedan.

Det har varit ont om restankar på sista tiden

Jag trodde inte det kunde gå så lång tid utan att jag tänker på resor och längtar efter att resa. Men så har det varit nästan hela oktober.

Vi har haft fullt upp med att hjälpa mamma att flytta, forsla bort alla grejer hon inte vill ha kvar och allt annat som en flytt för med sig. Sedan gav vi oss på att byta sovrum här hemma och måla om ett av rummen. Dessutom har det varit intensivt och rätt mentalt krävande på jobbet.

Men det lustiga är att mitt i alltihop har jag faktiskt, hux flux, gått och bokat en resa!

Jag ska åka med två vänner till Dubai i januari. Det känns jättemärkligt och lite overkligt. Jag som alltid tänker och drömmer och planerar i evighet annars. Men nu är det verklighet och inga drömmar. Åh, vad det ska bli kul!

Den stora drömmen

Pappa fick ett vykort häromdagen från en gammal arbetskamrat. Hon åkte transsibiriska järnvägen, och skrev att det var hennes stora dröm, som nu gick i uppfyllelse.

Då började jag fundera på om jag har någon sådan dröm. Jag har ju en massa drömmar och mängder med ställen jag längtar efter att få besöka, men en sån där riktigt stor livsdröm, vad skulle det vara? Ushuaia? Angel Falls? Hurtigruten? Transylvanien? Nya Zeeland? Dubai?

Nej, det finns så mycket intressant. Det är inte något enskilt som står ut så där.

Det kanske skulle vara härligt att ha ett sådant mål. Tänk att spara och planera och drömma. Sedan genomför man det.

Och sen då?