Monthly Archives: juni 2010

Marseille i all hast

image

image

Jag hade fortfarande den gamla klichébilden av Marseille någonstans i bakhuvudet, trots att jag egentligen vet att den inte är sann länge. Den skitiga, farliga hamnstaden finns det nog inte så mycket kvar av. Några intryck från en snabb kvällspromenad: vänligt folkliv, spårvagnar, lyxkryssare, gatumusikanter, höga priser, glada leenden, modemuseum.

Dottern gillar inte stora städer, och har dessutom ont halsen, så något nattliv får jag inte uppleva under detta blixtbesök på väg till Italien. Men jag kommer att återvända till Marseille, i tankarna, och förhoppningsvis i verkligheten också.

Annonser

Sött, sött, sött

image

image

Frukostbuffé i Frankrike betyder inte samma sak som i Sverige. Den vi just ätit här i Toulouse var mycket fin, god och trevligt serverad, men det fanns bara sötasaker! I en korg vid varje plats låg ett vitt bröd, en croissant och ett ”pain au chocolat”. På buffébordet fanns marmelad, nötkräm och honung, söta flingor och yoghurt, muffins och skorpor.

Jag hittade till slut små förpackningar med färskost, det var det enda som inte var sött. Intressant!

Just nu i Paris

image

Första anhalten i Paris: creperiet nedanför Sacre Coeur. Här förändras ingenting! Jag tror dock dottern var duktigare på att beställa på franska för tre är sen – trots (eller?) två års franskastudier.

Packning

PackningNår min dotter tittade efter vad jag hade packat för kläder konstaterade hon med en suck att allt var blått. Ja, vaddå? Det var väl självklart. Hur ofta ser hon mig i något annat än blått? Men det måste väl hända ibland, eftersom hon reagerade.

Ridbyxorna är också blå, men ridgrejerna – hjälmar, stövlar och byxor – fick inte plats i våra väskor. De lyckades vi med förenade krafter pressa ner i en ryggsäck, som vi får turas om att bära.

Jag gillar inte att ha så mycket bagage, men vad gör man? Jag är inte som mannen jag träffade för många på sen på ett tåg i Italien. Han och hans lille son hade bara en pytteliten väska, som mest verkade rymma matsäck. Hans filosofi var att man bara behövde en tandborste, och den fick plats i fickan. Nej, resa lätt är bra, men inte till viket pris om helst.

Som jag har konstaterat förut, det är tur att det är hjul på resväskorna nu för tiden!

Tågluffarminne

Sonen tycker jag ska berätta här på bloggen om paniken på Bryssels järnvägsstation för två år sen. OK, här kommer historien:

Han och jag hade varit ute och tågluffat nästan en månad. Vi var ganska nöjda, och började längta hem. Tyvärr hade vi inte fått några platser på nattåget från Paris till Köpenhamn. På knagglig franska hade jag lyckats boka in oss på en krånglig förbindelse med byte i Bryssel, Köln och Hamburg.

Det sägs ju att franska tåg är väldigt punktliga, men när vi närmade oss Bryssel började v i undra om vi alls skulle hinna med vår förbindelse.

På golvet i korridoren satt en ung kille i lugn och ro med en laptop i knät. Plötsligt tittade han på klockan, spratt till och rotade fram sin biljett. Sen tittade han sig stressat omkring och började rafsa ihop sina grejer. Tydligen hade han lika ont om tid som vi.

När vi rullade in på stationen var avgångstiden i princip inne för vårt nästa tåg, och vi hade ingen aning om vilket spår det skulle gå från eller hur den här stationen var byggd. Vi tänkte att det var ganska stor chans att killen med laptopen skulle med samma tåg som vi, och att han kanske visste varifrån det gick. Vi hade ingenting att förlora, men hade vi tur och vår teori stämde hade vi skuggan av en chans att hinna. Att försöka prata med honom i all stress och brådska tänkte vi inte ens på.

Killen rusade iväg mot en rulltrappa, med famnen full av grejer. Vi efter. Men längst ner i rulltrappan snubblade han och prylar och flip-flopsandaler flög. Desperata som vi var hoppade vi helt enkelt över honom, jag fick syn på en monitor och sonen, som har skarpare syn, uppfattade ordet Köln och ett nummer. Det numret stod på uppgången alldeles mittemot, och vi rusade uppför trappan.

Där stod ett tåg, och till vår förvåning och lättnad stod det Köln på den närmaste dörren. Jag slet i handtaget – men dörren var låst! Jag nästan kände hur tåget började röra sig, men det var bara inbillning, och vi såg en öppen dörr längre ner.

Knappt hade vi kastat oss på förrän någon kom tumlade in efter oss, sekunden innan tåget rullade iväg. Det var naturligtvis yngligen. När vi alla hämtat andan, där vi halvlåg huller om buller, sa killen något helt obegripligt. Jag förstod sen att det var på flamländska, men just då fattade jag ingenting. Han gick över till engelska och frågande om det här tåget gick till – och så ett obegripligt ord till.

Sanningen var alltså att han var minst lika förvirrad som vi, och att han hade rusat efter oss – ett ögonblick trodde jag att vi, helt oförskyllt, hade lurat honom på fel tåg. Men det där han sa förstod jag sen var Liège på flamländska, och efter att ha konsulterat en karta konstaterade vi att även han var på rätt tåg.

Så det hela slutade väl för oss alla. Men vem som hjälpte vem, eller om vi alla bara hade en himla tur, det vet jag inte!

Fantasiön

Fantsiön av Henrik Brandão JönssonJag har just läst en bok om Brasilia, Brasilens nyligen femtioårsjubilerande huvudstad.  Staden är en riktig doldis, verkligen inte det  man först tänker på när man pratar om Brasilien.

Jag visste rätt lite om Brasilia, trots att jag är intresserad av modern, spektakulär arkitektur. Att den är nyanlagd, ja, att Le Corbusiers idéer låg till grund, att stadsplanen ser ut om ett flygplan och att staden inte är planerad för fotgängare. Det var väl ungefär det.

Men nu vet jag mycket mer. I sin bok Fantasiön tar Henrik Brandão Jönsson ett brett grepp på staden. Från förhistorien , de arkitektoniska och sämhälleliga  idéer som låg bakom, till byggandet, och flytten av regering, parlament  och administration. Men också vad som har hänt sedan och hur det är att leva och bo där  för gemene man. Hur gick det med idéerna om stadsplanering för att motverka social klyftor? Ja, svaret på det var ingen överraskning direkt.

En helt ny stadstyp skulle skapas enligt nya idéer. Stadsplanen ritades av den brasilianske arkitekten Lúcio Costa, som alltså var starkt influerad av Le  Corbusiers avancerade och radikala idéer. Bland annat skulle staden delas, så att man bodde i en del, arbetade i en annan så vidare.

Brasilia har efter 50 år natuligtvis börjat skapa sig en egen kultur och identitet, men det verkar gå trögt.  Trots andra- och tredjegenerationen infödda brasiliabor ger boken en bild av en stad som fortfarande inte känns riktigt etablerad. Många politiker och tjänstemän verkar fortfarande inte vill bo i Brasilia, utan tillbringar så mycket tid som möjligt  vid kusten.

Författaren ägnar en hel del utrymme år det politiska spelet i Brasilien, korruptionen och de enorma svårigheter de som vill skapa öppenhet i politiken stöter på.

Sammantaget är det här en personlig och ganska underhållande  skriven, men också initierad och mångsidig, skildring av en oerhört intressant stad. Om jag skulle vilja besöka Brasilia efter att ha läst den här boken? Njaa….