Sonen tycker jag ska berätta här på bloggen om paniken på Bryssels järnvägsstation för två år sen. OK, här kommer historien:
Han och jag hade varit ute och tågluffat nästan en månad. Vi var ganska nöjda, och började längta hem. Tyvärr hade vi inte fått några platser på nattåget från Paris till Köpenhamn. På knagglig franska hade jag lyckats boka in oss på en krånglig förbindelse med byte i Bryssel, Köln och Hamburg.
Det sägs ju att franska tåg är väldigt punktliga, men när vi närmade oss Bryssel började v i undra om vi alls skulle hinna med vår förbindelse.
På golvet i korridoren satt en ung kille i lugn och ro med en laptop i knät. Plötsligt tittade han på klockan, spratt till och rotade fram sin biljett. Sen tittade han sig stressat omkring och började rafsa ihop sina grejer. Tydligen hade han lika ont om tid som vi.
När vi rullade in på stationen var avgångstiden i princip inne för vårt nästa tåg, och vi hade ingen aning om vilket spår det skulle gå från eller hur den här stationen var byggd. Vi tänkte att det var ganska stor chans att killen med laptopen skulle med samma tåg som vi, och att han kanske visste varifrån det gick. Vi hade ingenting att förlora, men hade vi tur och vår teori stämde hade vi skuggan av en chans att hinna. Att försöka prata med honom i all stress och brådska tänkte vi inte ens på.
Killen rusade iväg mot en rulltrappa, med famnen full av grejer. Vi efter. Men längst ner i rulltrappan snubblade han och prylar och flip-flopsandaler flög. Desperata som vi var hoppade vi helt enkelt över honom, jag fick syn på en monitor och sonen, som har skarpare syn, uppfattade ordet Köln och ett nummer. Det numret stod på uppgången alldeles mittemot, och vi rusade uppför trappan.
Där stod ett tåg, och till vår förvåning och lättnad stod det Köln på den närmaste dörren. Jag slet i handtaget – men dörren var låst! Jag nästan kände hur tåget började röra sig, men det var bara inbillning, och vi såg en öppen dörr längre ner.
Knappt hade vi kastat oss på förrän någon kom tumlade in efter oss, sekunden innan tåget rullade iväg. Det var naturligtvis yngligen. När vi alla hämtat andan, där vi halvlåg huller om buller, sa killen något helt obegripligt. Jag förstod sen att det var på flamländska, men just då fattade jag ingenting. Han gick över till engelska och frågande om det här tåget gick till – och så ett obegripligt ord till.
Sanningen var alltså att han var minst lika förvirrad som vi, och att han hade rusat efter oss – ett ögonblick trodde jag att vi, helt oförskyllt, hade lurat honom på fel tåg. Men det där han sa förstod jag sen var Liège på flamländska, och efter att ha konsulterat en karta konstaterade vi att även han var på rätt tåg.
Så det hela slutade väl för oss alla. Men vem som hjälpte vem, eller om vi alla bara hade en himla tur, det vet jag inte!
Når min dotter tittade efter vad jag hade packat för kläder konstaterade hon med en suck att allt var blått. Ja, vaddå? Det var väl självklart. Hur ofta ser hon mig i något annat än blått? Men det måste väl hända ibland, eftersom hon reagerade.
Jag har just läst en bok om Brasilia, Brasilens nyligen femtioårsjubilerande huvudstad. Staden är en riktig doldis, verkligen inte det man först tänker på när man pratar om Brasilien.
Restankar 