Stockholm central

De flesta av oss har nog passerat centralhallen på Stockholms central någon gång. Själv kan jag tänka mig att jag gjort det något hundratal gånger. Att det finns målningar längs östra väggen har jag sett i förbifarten, men jag har aldrig riktigt lagt märke till dem förut. Så fick jag boken Retro Stockholm i julklapp, och där stor det om dem. Nästa gång jag passerade höjde jag blicken – och kameran.

Det är åtta målningar, gjorda av John Ericsson och Natan Johansson i samband med  byggandet av den nya centralhallen 1927. Motiven är från olika delar av Sverige, som jättestora vykort.

Saltoluokta, målning på centralstationen i Stockholm
Saltoluokta mot Stora Sjöfallet

Vedasjön, målning på centralstationen i Stockholm
Vedasjön, Nordingrå

Åreskutan, målning på centralstationen i Stockholm
Åreskutan

Leksands kyrka, målning på centralstationen i Stockholm
Leksands kyrka

Uddeholms herrgård, målning på centralstationen i Stockholm
Uddeholms herrgård

Vadstena slott, målning på centralstationen i Stockholm
Vadstena slott

Varbergs fästning, målning på centralstationen i Stockholm
Varbergs fästning

Dybäcks herrgård, målning på centralstationen i Stockholm
Dybäcks hergård

Läs mer om centralstationen, dess byggnader och konst på Wikipedia.

Omslagsbild Retro StockholmMycket annat kul hittar man i boken, se trailer här.

Mera Plensa i Sverige

Nu finns det en sittande filur till av Jaume Plensa i Sverige. House of knowlege heter den och finns sedan i maj vid Textile fashion center i Borås. Läs och lyssna på Sveriges radios hemsida.

Sedan tidigare finns Nosotros på Umedalen skulptur i Umeå. Se mitt tidigare inlägg Skulpturparken. Förra årets utställning på Umedalen skulptur ägnades helt åt Plensa. Hans Yorkshire soul II, som man kan se i inlägget Jaume Plensa i Umeå finns tyvärr inte kvar.

En broder till Nosotros och House of knowlege har jag sett i Zaragoza, se inlägget Jaume Plensa.

Besök med eftertanke

Det händer ofta något när man är lite längre än man tänkt på ett ställe. Som på tågluffen 1984 (tror jag det var) när ett tänkt snabbesök i vallfartsorten Lourdes i Frankrike drogs ut på grund av tågstrejk. Våra föraktfulla blickar på souvenirbutikernas plasthelgon och små flaskor med ”heligt” vatten och vår förskräckelse över busslasterna med rullstolsburna från både Frankrike och Italien övergick i någon sorts förståelse.

Lite på samma sätt var det i Riga nu i sommar. Jag och en kompis hade tänkt vara några dagar där och beta av sevärdheterna och njuta av uteserveringarna i gamla stan och sedan ägna oss åt lite badsemester i Ventspils vid kusten. Men kyla och regn gjorde att vi ändrade planerna och stannade i Riga.

Så vi hann se mer än gamla stan och lyfte ögonen lite över de sevärdheter som stod i guideboken och fick kanske syn på lite av det lettiska vardagslivet. Det genererade fler frågor än svar, men intressant var det.

Alberta iela

Bakgård

Riga ger ett glest intryck. Nu kan man naturligtvis inte jämföra med Europas riktiga storstäder, men vi undrade ändå lite över var stadens över 700 000 invånare egentligen bor. Och var jobbar de? Några stora industriområden såg vi inte. Det är klart att de finns, men att vi knappt såg några fabriker alls trots att vi åkte runt en del med både buss, tåg och spårvagn, förvånade oss. Och den stora hamnen, med fina naturliga förutsättningar, var helt utan liv. Och varför står så många gamla fina hur och förfaller mitt i centrum? Här ovan syns de fina renoverade jugendhusen på Alberta iela och samma kvarter sett från andra sidan…

Intrycket var att det saknas framtidstro. Vi vet att ekonomin inte har återhämtat sig efter krisen i slutet av 00-talet. Är det också sant, som vi hörde, att rysk maffia kontrollerar mycket av näringslivet? Eller att mentaliteten från sovjet-tiden fortfarande bromsar privata initiativ?

Nationalbiblioteket i Riga
Ett alldeles nyinvigt och mycket påkostat nationalbibliotek ha man dock. Ett riktigt landmärke, och kanske en symbol för att man tror på sitt land i alla fall.

Jag håller tummarna för en uppryckning av ekonomin och att turismen kommer att blomstra ännu mer i denna finna och vackra stad, och i övriga Lettland. Och till den presumtiva turisten säger jag: landet är värt mycket mer än en tvådagarskryssning!

 

 

Kulturhuvudstadslogga

Riga är ju europeisk kulturhuvudstad i år, tillsammans med Umeå. Den här affischen såg vi i Riga.

Riga kulturhuvudstad

Bara vanliga smajlisar – men när man sett Umeås glad mun/hjärt-logga dagligen och stundligen nu i flera år, känns de underligt bekanta…

 

Boka tåg i Europa

Lasse på Västerviks stationEnligt en artikel i Camino magasin nummer 31 som kom förra sommaren, ska det under detta år komma ett gemensamt bokningssystem för ett antal tågbolag i Europa, bland andra SJ, DB. Renfe och SNCF, på samma sätt som man idag lätt kan boka flygbiljetter runt hela världen. Det ska också, enligt artikelförfattaren gå att köpa gemensamma tåg- och flygbiljetter.

Det låter som en dröm – desto mer som jag inte har hört eller läst något om detta någon annanstans. När jag googlar på det får jag ett par träffar från hösten 2012. Har det runnit ut i sanden? Någon som vet mer?

Försök att samordna de olika europeiska järnvägsbolagens sök- och bokningstjänster är amerikanska Raileurope.com (som inte fungerade så bra när jag testade) och brittiska Thetrainline-europe.com (som fungerade bättre, fast bara för sökning) och Loco2 (som verkade fungera bäst, men bara skickar biljetter inom Storbritannien). Antagligen går det lika bra med gamla hederliga Deutsche Bahn.

Livsstilsshopping

Jag åt lunch på Umeås nya, halvfärdiga galleria igår. Den heter Utopia och lanserades med något sorts sagotema. Det känns både obehagligt och löjligt, tycker jag. Shoppa dig lycklig, va? Jag tror inte den marknadsföringen lyckas särskilt bra.

I Stockholm finns en rätt ny galleria som heter Mood. Namnet och konceptet är släkt med vårt Utopia. Jag var där i somras, och det var helt folktomt där inne.

image

Jo jo. Och om inte budskapet gjorde mig tillräckligt mörkrädd så gjorde toaletterna det.

image

image

Vad var tanken här?

Istanbul

Jag har inte gått igenom bilderna från Istanbul ordentligt än, fast det är över två månader sen jag kom hem. Det är nackdelen med att fota digitalt – det blir en sån ofantlig massa bilder.

Ett annat problem är knutet till resmålet som sådant. Första gången i Istanbul, och vi tittade mest på sådant som alla andra också sett och fotograferat, sådant som man sett mycket bättre bilder av i tidningar och böcker. Det är precis som med Venedig. Men det är klart jag måste fotografera ändå.

Här är till exempel solnedgången över Galatabron:

Galatabron

Och kryddmarknaden:

Utanför kryddmarknaden

Och en man som ber i Rüstem Pasa-moskén:

Ber i Rüstem Pasamosken

Den fantastiska blåa Iznik-mosaiken som fanns överallt fascinerade oss. Det var blommönster varierade i det oändliga. Men när hela väggar var täckta av det ena mönstret intill det andra, som här i Topkapipaltaset, blev jag till slut övermätt:

Topkapi