Tag Archives: tåg

Boka tåg i Europa

Lasse på Västerviks stationEnligt en artikel i Camino magasin nummer 31 som kom förra sommaren, ska det under detta år komma ett gemensamt bokningssystem för ett antal tågbolag i Europa, bland andra SJ, DB. Renfe och SNCF, på samma sätt som man idag lätt kan boka flygbiljetter runt hela världen. Det ska också, enligt artikelförfattaren gå att köpa gemensamma tåg- och flygbiljetter.

Det låter som en dröm – desto mer som jag inte har hört eller läst något om detta någon annanstans. När jag googlar på det får jag ett par träffar från hösten 2012. Har det runnit ut i sanden? Någon som vet mer?

Försök att samordna de olika europeiska järnvägsbolagens sök- och bokningstjänster är amerikanska Raileurope.com (som inte fungerade så bra när jag testade) och brittiska Thetrainline-europe.com (som fungerade bättre, fast bara för sökning) och Loco2 (som verkade fungera bäst, men bara skickar biljetter inom Storbritannien). Antagligen går det lika bra med gamla hederliga Deutsche Bahn.

Annonser

Järnvägsstationer

Jag älskar att vara på järnvägsstationer. Vissa mer än andra. Jag tycker om att titta på dem från utsidan också. Vad olika de är! Samtidigt finns det några huvudtyper som återkommer på många ställen. Detta är något jag borde sätta mig in mer i.

Ämnet aktualiserades förra veckan, när jag var i Västervik.

Bild

Lite ovanlig, väl, med den där tredje våningen och balkongerna? Den är ritad av Adolf Emil Melander, som ritade många stationer i Småland, bland annat Eksjö.

Men den har en våning mindre, och ger därmed ett helt traditionellt intryck.

I boken Stationshus av Gunilla Linde Bjur och Krister Engström kan man studera ämnet närmare. Det ska jag genast göra – eller så fort den kommer in på biblioteket, den är DYR. Fast jag kanske köper ett ex till brorsan, det skulle han gilla.

Bild

Bilden på Eksjö station kommer från Wikimedia commons.

Umeå Östra

Med spänning har jag sett fram emot invigningen av Umeås nya järnvägsstation, Umeå Östra. Den ser så kul och cool ut utifrån, ett högt, kexchokladmönstrat glashus. 26-28 augusti ska den invigas med pompa och ståt i samband med invigningen av Botniabanans första etapp.

Men så, när jag slog upp tidningen i morse, såg jag att den hade smygöppnats. Första tåget, nattåget från Göteborg, hade anlöpt stationen på lördag morgon. Min sambo var just på väg ut genom dörren för att åka och möta vår dotter som skulle komma med tåget – eller med buss från Vännäs, som vi trodde. Snabbt kastade jag på mig kläderna, lämnade teet att kallna och följde med.

Tåget kom, men naturligtvis rejält försenat. Så jag fick gott om tid att beundra den skinande nya stationen och ta bilder. Jag hade inte sinnesnärvaro att plocka med mig kameran, tack och lov för mobilkameror.

Rulltrappa på Umeå östra

Visst ser den storstadsaktig ut? Flera våningar, många rulltrappor, glas och glitter. Men träbalkarna ger också en mer lokal och norrländsk touch. Det här gillar jag! Den har ritats av Lennart Sjögren, White arkitekter. Hoppas det går riktigt bra för Botniabanan och övrig tågtrafik nu, så det här blir ett livligt och levande resecentrum.

Gången mot sjukhuset från Umeå östra

Konstverket i tunneln under Holmsundsvägen består av målade kakelplattor och är gjort av Astrid Sylvan.

Astrid Sylvan är också representerad i skulpturparken, med ett av årets nya verk. Black, Grey, Broken Sky and Palest Blue heter det och är också gjort av kakelplattor.

Konstverk av Astrid Sylvan i Umeå skulpturpark

Sommarplanering pågår!

Förrförra sommaren tågluffade jag och sonen. I år är det dotterns tur att få ”lyckan” att fara ut med mig. Att bara luffa runt ensam med mig i flera veckor är inte det hon drömmer om, det inser jag. Istället har vi bokat en ridvecka på en gård utanför Toulouse. Veckan före midsommar kommer vi att vara där. Vi har bokat genom Häst- och Sportresor. De verkar bra. Jag fick hjälp per telefon att välja en lämplig resa, och när vi bokat kom ett brev hem med trevlig information om stället och om hur man tar sig dit, plus en ordlista med häst- och ridtermer på franska och engelska. Det ska bli spännande att se om allt är så där bra i verkligheten också!

Efter en veckas ridning – nåja, det rör sig bara om två-tre timmar om dagen, men ändå – tänker vi oss att det kommer att bli skönt med några dagar vid en strand innan det bär av hemåt. Ett önskemål från dottern är också att resa genom Alperna. Vi tänker lämna lite öppet för improvisation, men jag kan ju inte låta bli att redan nu granska olika rutter. Så jag sitter och lusläser European rail timetable och söker i Deutsche Bahns utmärkta tidtabellstjänst. För vi kommer alltså att åka tåg. För att jag älskar det och för att dottern tänker på miljön. Och för att det tillåter just improvisation.

Ankomst

I morse passerade jag järnvägsstationen just när tåget kommit in. Bara att se det där vid perrongen gjorde mig glad.

Vid övergångssstället stod flera personer med väskor eller ryggsäckar och väntade. Lite vid sidan av stod en ung tjej med resväska på hjul och en karta i näven. Hon såg sig omkring, jämförde det hon såg med kartan och stegade sedan iväg. Första gången i en ny stad? Tillfälligt besök eller studier?

I alla fall önskade jag för en stund att jag var hon!

nattagetDet här tåget var det jag såg, fast här är det fångat i en lite nordligare miljö och kallare årstid. Hämtad från SJs hemsida, foto Kasper Dudzik.

Arkitektur på SVT play

I början på januari började en ny programserie i Kunskapskanalen om arkitektur. Jag upptäckter det redan när första programmet skulle sändas, vilket är ovanligt när det gäller mig. Det första avsnittet skulle handla om en av Antoni Gaudís byggnader i Barcelona. Jippi, tänkte jag. Men jag blev faktiskt ganska besviken. Det var lite småtråkigt. Kanske var det för lite stoff för ett helt program. Jag satt bara och längtade efter att få se fler av Gaudís verk och få höra mer om hans idéer.

Besvikelsen gjorde att jag inte kollade upp de följande programmen, och snart helt glömde det hela. Men häromdagen snubblade jag över serien igen, den här gången på SVT play. Banbrytande arkitektur stod det, och när jag klickade hittade jag till min förvåning ingen mindre än Santiago Calatrava och hans fantastiska snabbtågsstation vid Lyons flygplats, Satolas (den heter tydligen Saint Exupéry nu).

satolasJag älskar Calatravas byggnader, och Satolas är en som jag verkligen skulle vilja se i verkligheten. Och det här progammet var bra! Det visade byggnaden från alla tänkbara vinklar och hur den var konstruerad. Calatrva själv berättade hur han tänker. Det är mycket rörelse, natur, fågelvingar och människokroppar. Han jobbar med teckning och skulptur också. Skulpturen som Satolasstationens form bygger på gjordes faktiskt tio år innan han fick det här uppdraget.

Programmet visade hur stationen byggdes som en pendang till flygplatsen. Calatrava tog hänsyn till flygplatsens form och enskilda formelement.

Tyvärr sviker resenärerna stationen. Bara 1,5 procent av flygpassagerarna tar snabbtåget. Den stora, mäktiga hallen ser övergiven ut. Mystiskt!

Bild från Flickr, tagen av fade to grey.

Främlingar på tåg

villachDet är något speciell med tågresor. Eller, det är mycket som är speciellt med tågresor, men det är en grej som har visat sig för mig först på senare år. Det är hur lätt det är att få kontakt och prata med medresenärerna. Så var det inte alls för mig förr, jag var väl inte mottaglig. För det är naturligtvis jag som har förändrats, inte alla andra!

Nu för tiden kommer jag alltid i samspråk med folk. Det händer allra mest i sovvagnskupeer, men också ibland i restaurangvagnen. Det har hänt mig flera gånger på senare tid att jag har delat kupé med två andra medelålders kvinnor, och på nolltid har vi blivit inbegripna i mycket intressanta och öppenhjärtiga samtal. Vi kommer antagligen aldrig mer att träffas, vi har inte så mycket annat att göra just då än att prata. Och på något sätt har vi kanske något gemensamt, eftersom vi väljer att resa på det här sättet. Så många intressanta berättelser och livsöden jag fått ta del av, och så många tankeväckande meningsutbyten vi har haft!

Den första bok jag läste av den engelska författaren Jenny Diski heter Främling på tåg. Jag tyckte mycket om den, och kände igen mig i mycket av det hon skrev, trots att jag och författaren i mångt och mycket är väldigt olika. Hon skriver om de där samtalen, och om allt folk berättar för en, just för att man är en främling, som man aldrig mer kommer att träffa.