Månadsarkiv: mars 2009

Det går en programserie på SVT på lördagar som heter Ett annat sätt att leva. Olika brittiska kvinnor, som är missnöjda med eller saknar något i sina liv får leva några veckor hos urbefolkningar i olika delar av världen. Har ni missat den finns det senaste avsnittet att se på SVT play.

Tanken är att de, genom  att under en tid få lära sig leva som kvinnorna i den kultur de besöker, ska få perpektiv på sina egna liv. Om det fungerar, annat är på ett ytligt och tillfälligt plan, går inte att bedöma. Programmen visar inte vad som händer efter att kvinnorna åkt hem igen.

Men det jag tycker är intressant är den inblick man faktiskt får i de här folkens, särskilt kvinnornas, liv och traditioner. Det är ett timslångt program, och brittiskorna stannar i några veckor i ”sina” byar. Det är inte så mycket, men ändå känns det som att  här handlar det om verkliga möten. Besökaren tas emot med stor värme och nyfikenhet, och verkar i de flesta fallen snabbt komma sina värdar nära.

Visst handlar det om kulturkrockar, som SVT skriver i sin programinformation. Men framför allt ser jag stor öppenhet, humor och ödmjukhet från båda sidor i de här programmen. De besökande kvinnorna lär sig inte bara hur deras värdar bor och arbetar. Men tolkens hjälp – som man knappt märker i de färdigklippta programmen – försöker de också sätta sig in i tankar och känsloliv.

I det senaste, om Dionne, som besöker en massajby i Tanzania, får men ”tjvlyssna” på när några tonårsflickor berättar om sin syn på omskärelse, äktenskap , månggifte och sexliv. Dionne ifrågasätter också arbetsfördelningen mellan könen, men ändå på ett respektfullt och humoristiskt sätt. Hon försöker förstå, och även vi tittare tror jag förstår lite mer efter programmet. Det enda hon inte klarar av är att åse när en flicka i trettonårsåldern med våld tvingas in i ett äktenskap. Men programmet förmedlar ändå en viss förståelse även för det fenomenet.

Ett visst mått av voyeuristisk fascination för det exotiska går naturligtvis inte att komma ifrån i den här typen av program. Men det bestående intrycket jag får är en väldig respekt för de här urbefolkningskvinnorna, som så generöst tar emot en av sina medsystrar. I flera fall verkar det utveckas en djup vänskap mellan besökaren och någon av dem hon besöker.

Jag bloggade för ett par veckor sedan om Jennie Dielemans bok Välkommen till paradiset. Så stor skillnad det är mellan de här modiga brittiskornas vistelser och den urbefolkningsturism Dielmans beskriver, där människor och byar visas upp som utställnigsföremål!