Monthly Archives: mars 2009

Arkitektur på SVT play

I början på januari började en ny programserie i Kunskapskanalen om arkitektur. Jag upptäckter det redan när första programmet skulle sändas, vilket är ovanligt när det gäller mig. Det första avsnittet skulle handla om en av Antoni Gaudís byggnader i Barcelona. Jippi, tänkte jag. Men jag blev faktiskt ganska besviken. Det var lite småtråkigt. Kanske var det för lite stoff för ett helt program. Jag satt bara och längtade efter att få se fler av Gaudís verk och få höra mer om hans idéer.

Besvikelsen gjorde att jag inte kollade upp de följande programmen, och snart helt glömde det hela. Men häromdagen snubblade jag över serien igen, den här gången på SVT play. Banbrytande arkitektur stod det, och när jag klickade hittade jag till min förvåning ingen mindre än Santiago Calatrava och hans fantastiska snabbtågsstation vid Lyons flygplats, Satolas (den heter tydligen Saint Exupéry nu).

satolasJag älskar Calatravas byggnader, och Satolas är en som jag verkligen skulle vilja se i verkligheten. Och det här progammet var bra! Det visade byggnaden från alla tänkbara vinklar och hur den var konstruerad. Calatrva själv berättade hur han tänker. Det är mycket rörelse, natur, fågelvingar och människokroppar. Han jobbar med teckning och skulptur också. Skulpturen som Satolasstationens form bygger på gjordes faktiskt tio år innan han fick det här uppdraget.

Programmet visade hur stationen byggdes som en pendang till flygplatsen. Calatrava tog hänsyn till flygplatsens form och enskilda formelement.

Tyvärr sviker resenärerna stationen. Bara 1,5 procent av flygpassagerarna tar snabbtåget. Den stora, mäktiga hallen ser övergiven ut. Mystiskt!

Bild från Flickr, tagen av fade to grey.

Annonser

Med sambon

Nu börjar barnen bli så stora att jag och C kan börja fundera på att resa iväg för oss själva några dagar. Jag älskar att resa med barnen, men det är en helt annan sak. Att åka på vuxenresa bara vi två ska verkligen bli kul.

Jag har naturligtvis redan flera förslag på resmål. Jag gör mitt bästa för att lyssna på C också – men han säger så lite om sånt, och jag har så svårt att hålla inne med alla mina idéer.

Här är i alla fall några tänkbara resmål:

bruggeBelgien – kanske Brügge. Vacker gammal stad, fast kanske en turistfälla? Massor med gott öl har de i alla fall i Belgen.

Östra Europa. Rumänien verkar spännande.

Slovenien. Jag hade hellre åkt dit än till Kroatien i somras, men sonen fick välja. Istrien verkar jättemysigt.

Italien. Dyrt, tyvärr. C har kontakt med flera personer i Italien, som har fått båtritningar av honom. Det skulle vara kul att hälsa på någon av dem.

Zagreb. Den staden har jag bloggat om tidigare. Jag och sonen var där några timmar i somras, och jag längtar tillbaka.

Nåja, drömma kan man ju. Vi har i alla fall bokat en hotellnatt i Sundsvall i april. Inte Italien, men det ska bli jättetrevligt ändå. Det finns flera restauranger med medelhavsmat där som verkar trevliga. En libanesisk, ett par turkiska bland annat. Och, ja, vi ska gå på IKEA också.

Bild: Brügge. Från Wikimedia Commons, fotograf: ArtMechanic

Ett annat sätt att leva

Det går en programserie på SVT på lördagar som heter Ett annat sätt att leva. Olika brittiska kvinnor, som är missnöjda med eller saknar något i sina liv får leva några veckor hos urbefolkningar i olika delar av världen. Har ni missat den finns det senaste avsnittet att se på SVT play.

Tanken är att de, genom  att under en tid få lära sig leva som kvinnorna i den kultur de besöker, ska få perpektiv på sina egna liv. Om det fungerar, annat är på ett ytligt och tillfälligt plan, går inte att bedöma. Programmen visar inte vad som händer efter att kvinnorna åkt hem igen.

Men det jag tycker är intressant är den inblick man faktiskt får i de här folkens, särskilt kvinnornas, liv och traditioner. Det är ett timslångt program, och brittiskorna stannar i några veckor i ”sina” byar. Det är inte så mycket, men ändå känns det som att  här handlar det om verkliga möten. Besökaren tas emot med stor värme och nyfikenhet, och verkar i de flesta fallen snabbt komma sina värdar nära.

Visst handlar det om kulturkrockar, som SVT skriver i sin programinformation. Men framför allt ser jag stor öppenhet, humor och ödmjukhet från båda sidor i de här programmen. De besökande kvinnorna lär sig inte bara hur deras värdar bor och arbetar. Men tolkens hjälp – som man knappt märker i de färdigklippta programmen – försöker de också sätta sig in i tankar och känsloliv.

I det senaste, om Dionne, som besöker en massajby i Tanzania, får men ”tjvlyssna” på när några tonårsflickor berättar om sin syn på omskärelse, äktenskap , månggifte och sexliv. Dionne ifrågasätter också arbetsfördelningen mellan könen, men ändå på ett respektfullt och humoristiskt sätt. Hon försöker förstå, och även vi tittare tror jag förstår lite mer efter programmet. Det enda hon inte klarar av är att åse när en flicka i trettonårsåldern med våld tvingas in i ett äktenskap. Men programmet förmedlar ändå en viss förståelse även för det fenomenet.

Ett visst mått av voyeuristisk fascination för det exotiska går naturligtvis inte att komma ifrån i den här typen av program. Men det bestående intrycket jag får är en väldig respekt för de här urbefolkningskvinnorna, som så generöst tar emot en av sina medsystrar. I flera fall verkar det utveckas en djup vänskap mellan besökaren och någon av dem hon besöker.

Jag bloggade för ett par veckor sedan om Jennie Dielemans bok Välkommen till paradiset. Så stor skillnad det är mellan de här modiga brittiskornas vistelser och den urbefolkningsturism Dielmans beskriver, där människor och byar visas upp som utställnigsföremål!

Spanienblogg

Thomas Gustafsson har jag bloggat om tidigare. Han har skrivit flera böcker om Spanien, som är bland det bästa jag läst om landet. Jag väntar med spänning på hans nya bok, Spanien: En färd genom historien,  som ska komma ut i vår.

I dag upptäckte jag att Thomas Gustafsson bloggar också. Han ha en Spanienblogg på Aftonbladet.se. Han skriver initierat om vad som diskuteras i Spanien, antingen det är det baskiska regionvalet, den ovanligt snörika vintern eller att Penélope Cruz blivit den första spanska Oscarsvinnaren.

Gustafsson har en blogg om Kuba också.

Välkommen till paradiset

Naturligtvis finns det en massa olika anledningar till att vi reser. Naturligtvis finns det en massa olka sätt att resa på. I många kretsar har man sedan en tid tillbaka varit väldigt noga med att påpeka att man är resenär, inte turist.

Turist är något dåligt, svenssonaktigt. Turister vill ligga vid polen och blir förtvivlade om det inte finns svenskt kaffe på resmålet. Turister köper massproducerade souvernier och låter sig fotograferas med apor eller papegojor på stranden. Riktiga resenärer ser det äkta på sina resmål, och väljer platser som inte ännu är på charterbolagens kartor. Valet av remål är en statusmarkör.

Välkommen till paradisetDen här högstatusresenärerna får vatten på sin kvarn genom Jennie Dielemans bok Välkommen till paradiset. Här beskrivs grundligt, plats för plats, hur massturismen till allt mer exotiska platser utnyttjar lokalbefolkningen och utarmar den lokala kulturen. Det handlar inte bara om charterturism, även backpackerkulturen i Thailand och Vietnam beskrivs.

Exploatering av krigsminnen i Vietnam, prostitution i Thailand, all inclusive-turismen i Dominikanska republiken som kräver billig arbetskraft men där vinsten går till internationella storbolag. Allt för att rika västerlänningar ska få sina drömmar om den perfekta semestern uppfyllda. För vi vill egentligen inte alls uppleva landet vi besöker som det är, vi kräver att resmålet anpassas efter våra önskemål och behov. I den mån vi intresserar oss för lokalbefolkningen är det  i form av pitoresk ursprungsbefolkning, som vi beskådar som vore de apor i bur.

Det här är en bild av de värsta formerna av turism, men gränserna är flytande. Hur reser en god turist? För turister är vi allihop, som reser för vårt nöjes skull, hur man är försöker trolla med orden.  Är inte högstatusresenärernas ständiga sökande efter nya smultronställen bara ett sätt att bereda väg för massturismen?

Vi anser att det är vår rätt att regelbundet resa från vår kalla Nord för att ”ladda batterierna”. För större delen av jordens befolkning är resande en utopi. Kan vi resa utan negativa effekter för dem, vars land vi besöker? Jag klänger mig , även efter att ha läst Dielemans bok, fast vid uppfattningen att det går. Men visst finns det mycket att fundera på. Inte minst i dessa tider av klimatlarm.