Jag har just läst Sören Sommeilus nya bok, Hemma i Ingenstans. Den handlar om nio olika städer, nio väldigt olika städer. Boken var lite av en besvikelse. Inte så att det inte alls var intressant. Tvärtom fanns det mycket lärorikt och tänkvärt i den. Men på något sätt saknade jag den linje, den röda tråd, som titeln utlovade.
Somelius skriver om städer som han besökt, ofta vid flera olika tillfällen. Det är städer av olika storlek och mycket olika karaktär. Från megastäderna Lima och Madras till Litauiska Klaipeda och den egna hemstaden Helsingborg. Visst tog jag med intresse del av författarens intryck av de olika städerna och lärde mig en hel del av de historiska tillbakablickana. Men jag saknade ändå det sammanhållande kittet.
I det inledande kapitlet finns det en ansats till övergripande analys, och i avsnittet om Trieste kommer Sommelius in på vad som egentligen är stadens natur. Här citerar han den brittiska författaren Jan Morris, som myntade begreppet staden som Ingenstans om Trieste . Är detta att vara ett Ingenstans något som är generellt för alla städer i högre eller lägre grad, eller är det specifikt för Trieste, denna gränsstad med förflutet som kulturellt blomstrande hamnststad i Österrike-Ungern? Bokens titel visar att Sommelius tycker att det är generellet, men hans texter visar inte det.
För första gången i livet ska jag på skidsemester. Det är dottern som vill lära sig åka snowboard. Jag tänker ta med längdskidorna, men också ladda upp med goda böcker och myskläder.
Det är något speciell med tågresor. Eller, det är mycket som är speciellt med tågresor, men det är en grej som har visat sig för mig först på senare år. Det är hur lätt det är att få kontakt och prata med medresenärerna. Så var det inte alls för mig förr, jag var väl inte mottaglig. För det är naturligtvis jag som har förändrats, inte alla andra!
Restankar 