Kategoriarkiv: Mat & dryck

Roof top terraço i Cascais

Samma meny, samma priser och likadan turistrestaurang-uteserveringsstil överallt. Det måste finnas ett annat Cascais, med andra matställen! Och så skymtade vi ett litet torg vid sidan av stråket.

image

Här ligger kyrkan Igreja da Misericordia och så House of Wonders. Roof top terraço Café Galeria står det på banderollen ovanför dörren.

image

En massa prylar och lokal konst till försäljning. Alls ingen unik idé, men trevligt.

image

Och så det riktigt fina: själva takterrassen. Här är som gjort för att sitta länge och smutta på lemonad eller vin och bläddra i designböckerna som står i en back.

image

Äta kan man också göra. Smårätter, sallad och mackor finns det. Och så den här goda smulpajen, vackert serverad med jordgubbsbitar.

Detta är väl egentligen lika turistisk, men åh vad det var skönt att sitta där uppe, höjd över allt tingel tangel, bli trevligt och personligt bemött och sörpla hemgjord lemonad i stället för Pepsi!

Äta på Gran Canaria

Traditionella kanariska rätter, som papas arrugadas och så, åt vi inte. Jag tror inte ens vi var på någon restaurang där sådant serveras. Vi höll oss till vanlig turistmat, och alla var nöjda.

CalamaresJag vill äta calamares någon gång under varje spanienresa. Inte för att det är så väldigt gott, men det hör liksom till.

ChurrosEn annan friterad turistfavorit: chocolate con churros.

Barnens bästa middag var kinabuffén. Vi åt den två gånger. Det finns flera kinarestauranger i Playa del Inglés. Den vi åt på ligger vid Kashban, men jag antar att de är ungefär lika allihop. Buffén är billig, men de tar igen det på dryckerna. Två cocacola kostade lika mycket som maten… Andra kvällen fick de bara en var.

Själv njöt jag nog mest av att äta på någon av uterestaurangerna vid strandpromenaden, där jag åt bläckfiskringarna. Det är just det att sitta där, utomhus  alldeles vid havet som är så härligt, maten är inte det viktiga.

Frukost på terrassenFrukostarna på terrassen älskade jag också.

Frukost

Best Western City Hotel i Örebro är fukostbufén inte större än på andra ställen, snarare tvärt om. Men det är inte alltid storleken som avgör.

Frukost på Best Western i ÖrebroVad sägs om rödbetssallad till skinkan? Eller kanske räksallad eller tonfiskröra på mackan? Inget jag direkt saknar när det inte finns, men jag gillar liksom idén. Gott bröd hade de också, inte så många sorter, men bra. Och fina små pannkakor som man kunde värma i micron.

Frukost på Best Western i ÖrebroNågot jag smakade med glädje var den här bärsmoothien. Fräscht och kändes nyttigt.

En av de hotellfrukostar jag gillat bäst var den på Rica Hotel Göteborg, där jag sov en natt förra våren när jag blev strandsatt av vulkanaskan. Förutom de vanliga påläggen  fanns det på ett litet bord vid sidan av små skålar med sill, oliver och annat pikant. Men mest av allt gillade jag stekpannorna med varm mat – stekta ägg och blandade stekta grönsaker bland annat. Så snygg och fint var det, det andades liksom omsorg. Tyvärr tog jag ingen bild.

Varm mat gillar jag alltså på hotellfrukostar, liksom frukt. Frukosten på det förvånadsvärt prisvärda hotell vi bodde på i Venedig i somras var fin, med bägare med blandad frukt. Vackert och gott!

Inte riktigt i min smak var frukosten i Toulose. Snygg, men …

Kinas mat

Nu har jag sett sista avsnittet av Kinas mat. Åtta mysiga halvtimmesprogram, som ligger på SVT Play fram till 30 januari.

Varje avsnitt handlar om en råvara eller viktig ingrediens i den kinesisk matlagningen, och samtidigt om en provins. Det här är ingen banbrytande TV och ger kanske heller inga alldeles nya kunskaper. Men jag gillade de inblickar jag fick i det kinesiska vardagslivet. Att döma av det som visas i den här programserien finns det bestämda uppfattningar i Kina om de olika råvarornas hälsoeffekter. Mat är inte bara näring och njutning, utan också medicin. Som funcional food, fast med djupa rötter i traditionen.

Programledaren Fredrik Önnevall är småputtrigt sympatisk och tycks ha lätt att få kontakt med folk. Återkommande i alla programmen är en scen där han sitter och äter med en familj, berömmer den läckra maten och småpratar på en tydligen fullt begriplig kinesiska. Lite imponerande!

SichuanpepparTofu, chili, orm, vinäger, anka, fisk, nudlar och ingefära är temana. Jag tror jag gillade det om chili bäst. Där får vi träffa en familj från Sichuan, som flyttat till en storstad vid kusten 30 timmars bussresa bort, där både föräldrarna och dottern jobbar på fabrik. TV-teamet söker också upp morföräldrarna hemma i byn, som inte har sett sin dotter och sitt barnbarn på fem år.

Bild på sichuanpeppar från Wikimedia commons.

PS. Tillägg 9/1: För den som vill fördjupa sig i ämnet såg jag i tidningen i dag att Dagens nyheter ordnar en resa till Peking med temat Kinas mat. Handplockade restauranger och också en lektion i kinesisk matlagning stå på programmet. 18 800, och man måste ha DN-kort. Den resan skulle jag inte tacka nej till.

Hemmajul

JulbordSå här på juldagen kan jag bara konstatera att det var skönt att tillbringa julafton hemma – och inte på ett tio timmar försenat tåg på väg till Norrbotten. Rostbiff och potatissallad i all ära (400 portioner, skickligt framtrollade med kort varsel av den annars jullediga personalen på Hotell Vännäs), men…

Fast lite spännande skulle det ändå ha varit.

Sött, sött, sött

image

image

Frukostbuffé i Frankrike betyder inte samma sak som i Sverige. Den vi just ätit här i Toulouse var mycket fin, god och trevligt serverad, men det fanns bara sötasaker! I en korg vid varje plats låg ett vitt bröd, en croissant och ett ”pain au chocolat”. På buffébordet fanns marmelad, nötkräm och honung, söta flingor och yoghurt, muffins och skorpor.

Jag hittade till slut små förpackningar med färskost, det var det enda som inte var sött. Intressant!

Just nu i Paris

image

Första anhalten i Paris: creperiet nedanför Sacre Coeur. Här förändras ingenting! Jag tror dock dottern var duktigare på att beställa på franska för tre är sen – trots (eller?) två års franskastudier.

Uppmärksammat på hemmaplan

Jag prenumererar på tidningen Camino. Men det är ju så att vissa perioder samlas tidningarna på hög, man har annat för sig. Häromdagen bläddrade jag igenom  nummer 16, som kom i april. Där fanns en liten artikel om Bokcafé Pilgatan här i Umeå.

Medlemskort från Bokcafé PilgatanBokcafé Pilgatan är en, enligt hemsidan,  ”kooperativ bokhandel med norrländsk blick, kvinnlig utsikt och barnperspektiv”. Mycket beröm får det i Camino för gott, ekologiskt och rättvisemärkt fika och sopplunch i trevlig miljö. Välförtjänt måste jag säga! Och kul att det här projektet, med många ideella arbetstimmar och stort engagemang bakom, får publicitet utanför stan.

Hoppas många turister hittar dit. Förutom att fika kan ni handla böcker, både nya och antikvariskt, och delta i kulturarrangemang.

Man kan också bli medlem i Kulturföreningen Pilgatan för 200:-, eller mer om man vill stödja föreningen ytterligare. Då får man ett sånt här fint medlemskort! Det finns många andra (bara kvinnliga tror jag) kulturpersonligheter att välja på som motiv, från Lilla My till Virginia Woolf.

Jag vill också slå ett slag för Pilgatans granne och samarbetspartner Mingus bok & skivbutik. Här finns ett personligt, genomtänkt och förvånansvärt brett sortiment. På hemsidan står det ”Vi har musik, politik, lyrik och skönlitteratur som specialintresse”, men här finns en väldig massa annat också.

Världens starkaste öl

Belgarna lyckas göra öl med avsevärd alkoholstyrka utan att det känns spritaktigt. Det får bara en fyllig, god smak. Pröva till exempel en Westmalle Trippel på 9,5% eller en Chimay blå på 9% – mycket gott!

Men när jag läser i Aftonbladet att skotska Brew Dog har lyckats göra ett öl på 41 procent blir jag inte särskilt sugen.  Är det verkligen öl? Hur är det framställt egentligen? Det är starkare än Vodka och Whisky. Kan man verkligen brygga något sådant?

På bryggeriets hemsida står det: Sink the Bismarck is a quadruple IPA that contains four times the hops, four times the bitterness and frozen four times to create at a staggering 41% ABV. Jag vet inte tillräckligt om öltillverkning för att förstå det där mer än till hälften. Jag har druckit La Trappe quadrupel, men det är bara 10%. Sink the Bismarck tror jag i alla fall har mest akademiskt intresse.

På bilden i Aftonbladet ser man att flaskans etikett har en lite speciell design. Den verkade bekant på något sätt. Lite lik Punk IPA som vi har vi vår flasksamling är den, och mycket riktigt, de kommer från samma bryggeri.

Vad äter man i Dubai?

Jag antar att man kan få nästan vad som helst att äta i Dubai, och i alla prislägen. Vi gjorde inte någon noggrann studie av läget, men naturligtvis åt vi. Mycket och gott och billigt.

Att äta frukost på hotellet var inget alternativ – det var dyrt och urtråkigt. Istället hittade vi en liten indisk servering alldeles bakom hotellet. Det blev vårt stamställe, till personalens skräckblandade förtjusning, tror jag. Det var nog lite jobbigt för dem att tre knäppa, bleka damer damp ner mitt ibland dem och störde rutinerna. Första morgonen åt vi varsin samosa med te och lite bröd. 20 kronor gick det på – för oss alla tre!

Lunch i Dubai

Snabbmat kunde se ut på det här sättet. Kyckling och grönsaker inrullade i bröd, ibland skars rullen i bitar. Snyggt och prydligt serverat, kostade ett par tior.

Två gånger åt vi libanesisk mat – jättegott! Jag gillar plockmat och grönt, så libanesisk meze passar mig perfekt. Stekt halloumiost, grillade grönsaker, sallader och röror – mums!

På enklare ställen, sådana som vi åt på för det mesta, åt man med fingrarna. Men hygienen var det inga problem med. Överallt, även på minsta ”hål i väggen”, fanns det handfat, som användes flitigt.

Det här är ett typiskt indiskt café. De serverar samosas och te, bland annat. På det här stället hade de också de här sötsakerna. Vi blev sugna på att pröva några till en kopp kaffe, men det krånglade till det lite för de stackars indierna. De flyttade på gäster för att ge oss ett eget bord, och kaffet fick de hämta från ett annat ställe!

Det godaste vi smakade i Dubai var de fantastiska fruktdrinkarna. Här på bilden är det jordgubb, guava och vattenmelon. Vi drack minst en varje dag. En favorit blev kiwi. Den var inte alls så skarp som kiwi kan vara hemma. Men den bästa tyckte jag ändå var blandningen av jordgubb, lime och vattenmelon som vi drack i den härligt skuggiga trädgården på Basta Art Café i Bastakiya. Jag kan fortfarande känna smaken på tungan!