Etikettarkiv: Spanien

Vinterpanik

Nu har vintern kommit till Umeå och plötsligt var det bara nödvändigt. Hela familjen var överens. En hel vinter, kanske ett halvår, med snö och is under fötterna klarar vi inte. Så nu är sportlovsveckan bokad.

En bungalowlägenhet på hotell Walhalla (visst känns det att man är i Spanien ;)) i Playa del Inglés på Gran Canaria.

Walhalla, Playa del InglésBara tanken att jag kommer att sitta på terassen med ett glas vin och titta ut över den gröna gräsmattan i mars är värd hela kostnaden. Och det spelar inte någon roll alls att Playa del Inglés liksom inte är drömresmålet. Skönt klimat och direktflyg från Umeå på lördagar avgjorde.

Det ska bli intressant att komma till Gran Canaria igen. Vi var där en gång för många år sen, när barnen var små. Den här gången skulle jag vilja göra en ö-rundtur, eller i alla fall ta en tripp till Las Palmas. Jag lär inte få med mig någon annan i familjen, men det gör ingenting.

Det enda som är tråkigt är att det är så långt till mars – 140 dagar kvar.

Bild från Ving.se

Konst i Spanien

Återigen har jag missat några intressanta TV-program. Den här gången var det mamma som frågade om jag sett serien Konst i Spanien från BBC. Det tredje och sista programmet sändes i lördags i Kunskapskanalen. Naturligtvis hade jag inte sett dem, men tack, tack, tack för SVT Play!

Jag såg del tre i serien i söndags kväll. Så intressant det var! Egentligen var det inte någon ny fakta, men jättekul att höra en engagerad, kunnig person berätta och visa och sätta in saker i ett sammanhang. Det här tredje avsnittet handlade om norra Spanien och den modernare konsten, som Goya, Gaudí och Picasso, och den stora betydelsen av krig och religion.

Det första handlade om Andalusien. Här berättades om det moriska arvet och dess betydelse för Spaniens och Europas konst. Och inte bara konsten förresten, utan även byggande, mat, odling och en massa andra aspekter av livet. Det var också jätteintressant, och jag blev verkligen sugen på att åka tillbaka till Córdoba, Sevilla och Granada. De typiska randiga bågarna i moskéerna, ornamenen och mosaikerna är väldigt snygga, tycker jag.

Del tre ligger fortfarande ute, men bara fram till 21 augusti, så skynda er om ni vill se den! Ettan och tvåan är borttagna, SVT har alltså bara licens att visa dem i en vecka. Att ettan låg kvar när jag tittade på den igår morse var alltså ett misstag. Tur för mig!

Fler mål för arkitekturvallfärden

Två av mina favoritarkitekter har flera intressanta byggnader i Spanien. Eftersom Spanien är liksom ”mitt land” genom många resor och språkstudier tycker jag att en liten vallfärd runt landet vore på sin plats.

Ju mer jag tänker och läser, desto fler mål kommer upp på min lista. Jag har tänkt på den här drömresan som min Calatravaspaning, men nu när jag har upptäckt Zaha Hadid får jag väl döpa om den till arkitekturspaning eller så.

Korridor av Zaha hadid på Hotel Puerta América i Madrid

Min senaste upptäckt är hotellet Silken Puerta América i Madrid. Här är varje våning formgiven av olika designers, våning 1 av Zaha Hadid. Det står att man kan välja vilken våning man vill bo på, men när det kommer till kritan är det bara Zaha Hadids våning och den högst upp, med svindyra sviter (för upp till 2000€ per natt!) som går att välja.

Alldeles billigt är det naturligtvis inte på våning 1 heller. Ett rum (det finns bara dubbelrum) kostar från 162€. Frukosten går på 21€. Men nog skulle jag kunna tänka mig att kosta på det för en natt. Rummen verkar finnas i vitt eller svart – men jag vet inte om man får välja. En bild visar ett orangefärgat badrum – men inte kan väl själva rummet vara orange också? Kolla biderna här.

Bild på en korridor på Silken Hotel Puerta Américs av  jeremytai, Flickr

Zaha Hadid

Sent i höstas var det ett program på TV om en arkitekt, som jag aldrig hört talas om förut, men som verkar jätteintressant. Zaha Hadid heter hon, är från Irak, men bor och verkar i London.

Zaha Hadid ritar stora, svävande, gränslösa byggnader, sådana som jag gillar. Hennes stil kallas dekonstruktivism. Hon har inte genomfört så många projektet än. Ett par färdiga byggnader finns i Spanien, i Madrid och Zaragoza, så nu har jag ännu några mål för min spanska drömresa!

Hon har också ritat några hus, som är tänkta att uppföras i Dubai. Eller var, rättare sagt. En massa byggprojekt är ju avbrutna där nu. En märklig sak med Dubai är att flera av de byggnader man ofta ser på bild, bland annat Zaha Hadids Signature Towers – de tre skyskraporna, som liksom vrider sig runt varandra – inte finns i verkligheten än!

Fotot av bilden på Signature Towers är hämtad från Flickr, tagen av cloudberrynine.

Thomas Gustafssons Spanien igen

Jag hörde Thomas Gustafsson på Bok & biblioteksmässan i helgen. Först på ett seminarium om Spaniens utveckling efter Franco och i synnerhet kyrkans roll. Det var väldigt intressant att höra hur landet gått inte bara från diktatur till en levande demokrati utan också från att vara hårt styrt av katolska kyrkan – ofta katolskare än påven själv – till att bli i princip lika sekulariserat som andra västeuropeiska länder.

Sedan presenterade han sin bok. Det var kort och forcerat, och boken har jag ju redan köpt. Men han berättade att han just ska börja skriva på del två i trilogin, och den ska handla om det nutida Spanien: samhälle, politik och kultur. Enligt hemsidan ska denna del komma ut till våren. Det blir nog den intressantaste delen för mig. Jag ser verkligen fram mot att få läsa den!

Spaniens nutidshistoria

Spanien - en färd genom historien

Nu har äntligen Thomas Gustafssons bok Spanien – en färd genom historien kommit ut. Jag har köpt den och hunnit läsa de delar som handlar om den senaste årtiondena, från slutet på Francotiden fram till idag. Eftersom jag har varit en del i Spanien, även om det mest har varit vanliga, korta turistbesök, och studerat spanska, är det intressant att läsa om händelserna och samhällsutvecklingen under det här tiden.

Jag var i Spanien första gången 1972 på en charterresa till Mallorca med mina föräldrar. Det var en restresa, och jag minns att vi betalade 999 kronor för oss alla tre, inklusive halvpension. Sedan fortsatte vi att resa till Spanien, jag får det till 9 gånger totalt under 70-talet.

Jag kommer inte ihåg att vi någonsin pratade om att landet var en diktatur, när vi började resa dit. Sista gången vi var där medan Franco levde var i februari 1975, det var vår tredje spanienresa.

På hösten samma år var mina föräldrar sugna på att resa igen, men det var då, i slutet på september, som flera ETA-aktivister dömdes till döden och avrättades. Plötsligt förstod även de minst politiskt medvetna vilken regim det handlade om, och Spanien skulle bojkottas. Palme kallade Spaniens ledare för ”satans mödare” och det blev stor kalabalik när transportordföranden Hans Ericsson struntade i bojkotten  och visade upp sig i kvällstidningarna på Gran Canaria.

Den hösten bar det av till Italien för oss istället. Men sen dog ju Franco, och i februari året därpå var vi på Mallorca igen!

I juni 1977 var mamma och jag i Sitges. Där fick vi bevittna en historisk händelse: spanjorerna gick till valurnorna i det första allmäna valet på 41 år.

Kung Juan Carlos. Biden är hämtad från Wikimedia Commons, fotograf Ricardo Stuckert.

Kung Juan Carlos avgörande roll i införandet av demokratin under åren efter Francos död har ofta framhållits. Thomas Gustafsson bekräftar den bilden. Hade kungen varit av en annan politisk övertygelse, haft personliga maktanspråk eller bara varit mindre intelligent och skicklig hade antagligen Spaniens öde blivit ett helt annat.

Under några tågluffningar och språkkurser under 80-talet fick jag följa utvecklingen i ett land, som återvann frihet och demokrati och sakta växte i välstånd. Men ända fram till besöket på Teneriffa 1991 upplevde jag Spanien som ett billigt turistland.

MadridNär C och jag bytte plan och fick tillbringa ett dygn i Madrid 1993 hade däremot Spaniens  ekonomi börjat hinna ikapp övriga Europas. Vi tänkte äta lunch på El Corte Inglés, det stora varuhuset, som under min tågluffartid erbjöd mättande platos combinados för överkomligt pris. Nu kostade de motsvarande 70 svenska kronor, mycket mer än dagens rätt hemma. Chocken blev kanske ännu större för att vi just kommit från Chile, som var ett relativt billigt land då.

Den gången räckte det att gå ett kvarter bort från Gran Vía för att hitta en lunch som bättre passade vår kassa. Annat var det på Gran Canaria i januari 2002. Euron hade just ersatt pesetan, och vi fick öka på reskassan med nästan 50% jämfört med när vi var på Lanzarote ett par år tidigare.

Prisnivåerna är naturligtvis inte det enda måttet på utveckling och på hur välmående ett samhälle är. Men det är ju väldigt lätt att jämföra. Hur människor klär sig och utbudet i affärerna, sardanadansen på torgen i Catalonien, bredden i tidningsstånden på Ramblan, musiken, debatterna, bokutgivningen, hotellstandarden, standarden på bostäder och vägar, allt det ser jag ju också, men det är en annan historia.

Bilden på kung Juan Carlos kommer från Wikimedia Commons, fotograf Ricardo Stuckert.
Den från Gran Vía i Madrid är också hämtad från Wikimedia Commons, inlagd av Ecescas2.

Resa ensam

Jag har inte gjort så många resor ensam. För sex-sju år sedan var jag några dagar i Barcelona ensam. Det var en jättefin resa, med många minnen som lever kvar. Det var en härlig känsla att sitta och äta friterade bläckfiskringar i vårsolen på torget utanför huset där jag bodde några sommarveckor tjugo är tidigare.  Annars har jag alltid haft sällskap eller träffat någon jag känner på resmålet.

Fördelar med att resa ensam:
– Jag får bestämma precis vart jag ska gå, vad jag ska se (eller inte se). Jag får vela runt utan mål eller rusa iväg, för att jag just kommit på att det är något på andra sidan stan jag precis nu vill se.
sarajevo– Tankarna får vandra som de vill.
– Jag får äta vad och när jag vill.
– Jag får åka tunnelbana och buss vart jag vill utan att någon undrar varför.
– Ingen har några synpunkter på vad jag handlar.

Nackdelar med att resa ensam:
– Ingen att tala med om dagens upplevelser. Det är en kliché, men att ”dela en upplevelse” är faktiskt något fint.
– Alltid äta ensam. Fast under dagen gör det mig oftast inte ett dugg,.
– Jag missar stadens kvälls/nattliv. Att som ensam kvinna sitta och äta en sen middag på en restaurang känns inte så bra. Det blir hellre en macka och ett mugg doppvärmarkokt te på hotellrummet. Att dra runt på barer ensam är inte heller min grej. Å andra sidan kommer man upp tidigt och får uppleva staden under morgontimmarna.
– Ingen att diskutera med om det blir problem.
– Det kan ju faktiskt hända att man blir sjuk eller råkar ut för något. Då är det skönt att ha sällskap.

Resor jag gärna skulle göra ensam:
Helsingfors
. Fast brorsan, som rest till massor av städer, säger att den är tråkig. Jag tror i alla fall jag skulle gilla att ströva runt i Helsingfors alldeles själv och kolla in alla spännande byggnader jag sett på bild.

calatravabroSpanien – Calatravaspaning. Vad många häftiga bygnader och broar av Calatrava som finns spridda över landet. Bilbao, Valencia, Barcelona… Ett tågluffarkort, och sen få åka kors och tvärs som jag vill. Det skulle vara toppen.

Köpenhamn. Där har jag varit många gånger, men det är många delar av stan jag aldrig har sett.  De flesta besöken gjorde jag när jag var barn eller väldigt ung, och jag vet att jag ser saker med helt andra ögon nu.

Jag skulle alltså hålla mig till trakter där jag känner mig rätt så hemma, om jag reste ensam.

Den undre bilden är från Flickr, tagen av DanielaNob

Böcker som utspelar sig i Barcelona

Det har länge funnits guider för att resa i berömda personers, särskilt författares, fotspår. Nu har det också blivit vanligt att resa i fiktiva personers fotspår. Wallander i Ystad, Arn i Västergötland, Lisbet Salander och Mikael Blomkvist i Stockholm till exempel. Det är inget som direkt lockar mig, men jag är inte alldeles främmande för att använda skönlitteraturen för att utforska mina resmål.

Några gånger har jag prövat att läsa en roman från landet eller staden före avresan. Men det ger mig inte så mycker. Hellre gör jag tvärtom, reser först och läser seden. När jag redan har varit där och upplevt stämningarna och miljöerna ger det en extra dimension åt läsupplevelsen.

Sedan händer det att jag önskar att jag kunde åka tillbaka igen, och kolla upp hur det faktiskt ser ut på just den gatan där en viss litterär person bodde, eller parken där man hittade liket…

Några böcker om Barcelona, som jag läst:

Jag dog i Barcelona av Claes Grill. Jag tog den för titelns skull. Ingen stor litteratur! Fascinerande tema, med en man som träffar sin dubbelgångare, och byter flygbiljett med honom. Men handligen blir efterhand mer och mer fånig. Men nog skulle jag vilja promenera i Raval och se var Wexford Inn låg.

Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón. Vindens skugga är full av stämningar, dofter och känslor. Regnvåta gator i Barrio Gótico och övergivna patriciervillor i stadens övre delar – jag vill se alltihop igen! Ruíz Zafóns nya bok, Änglars val, har jag inte hunnnit läsa än.

Katedralen vid havet

Katedralen vid havet av Ildefonso Falcones. Helt osannolik historia om Arnau Estanyol som växer upp i staden på 1300-talet och under sitt liv får pröva på olika samhällsklasser och yrken. Som en röd tråd genom berättlelsen går byggandet av kyrkan Santa Maria del mar. Man känner förstås inte riktigt igen sig i 1300-talsstaden, men kyrkan finns ju där – jag hade faktiskt redan besökt den, innan jag läste boken, trots att kyrkor inte hör till mina stora intressen – och några andra byggnader.

Döden i Barcelona av Manuel Vázquez Montalbán. Det var länge sedan jag läste den, och egentligen är jag inte så förtjust i deckare. Jag minns inte så mycket av den.

Placa del Diamant

Placa del Diamant

Diamanttorget av Mercè Rodoreda. Utspelar sig i Grácia på 30-talet. En mycket fin bok om ett gripande kvinnoöde. Man får en ingående bild av stadsdelen, långt  innan den blev trendig.

Undrens stad av Eduardo Mendoza. Den skildrar den ekonomsikt överhettade tiden kring förra sekelskiftet, med vilda spekulationsaffärer och maffiametoder. Det var under den här perioden hela stadsdelen Ensanche (Eixample) kom till, och band samman det ursprungliga Barcelona med Grácia, som tidigare var en stad för sig själv.

Det finns ju en uppsjö av guideböcker till populära resmål, som Lonely Planet. De är ju egenligen rätt torftiga, om man vill ha annat är en snabb orientering. Däremot älskar jag böcker som mer utförligt försöker skildra en stad, som Clas Thors böcker om Berlin och Prag från 80-talet eller Thomas Gustafssons Madrid – staden som aldrig sover och Barcelona – Kataloniens huvudstad.

Barcelona

Men det bästa lästipset, om man verkligen vill tränga in i Barcelonas uppbyggnad och utvekling är Robert Hughes Barcelona. Läs den! Den kräver lite tid och kraft, men ger ofantligt mycket tillbaka.

Bild från Wikimedia Commons

Spanienblogg

Thomas Gustafsson har jag bloggat om tidigare. Han har skrivit flera böcker om Spanien, som är bland det bästa jag läst om landet. Jag väntar med spänning på hans nya bok, Spanien: En färd genom historien,  som ska komma ut i vår.

I dag upptäckte jag att Thomas Gustafsson bloggar också. Han ha en Spanienblogg på Aftonbladet.se. Han skriver initierat om vad som diskuteras i Spanien, antingen det är det baskiska regionvalet, den ovanligt snörika vintern eller att Penélope Cruz blivit den första spanska Oscarsvinnaren.

Gustafsson har en blogg om Kuba också.

Nytt om Spanien

barcelonaJag har varit många gånger i Spanien, kanske ett 20-tal. En hel sommar tillbringade jag där, först på resande fot, sedan några veckor på språkkurs i Barcelona. Jag har också läst en hel del om landet. De bästa böckerna tycker jag är de av Thomas Gustafsson – Spanien sol och skugga, Barcelona och Madrid. Intressanta, välskrivna och snygga.

Därför blev jag väldigt glad idag när jag läste på bloggen Ett annorlunda Spanien att han planerar tre nya böcker. Den första, Spanien: en färd genom historien kommer redan i vår. Jag kommer att springa till bokhandeln!

Thomas Gustafsson har också en hemsida med en mycket bra och innehållrsik guide till Spanien, tänkt som ett komplement till hans bok.