Nu har äntligen Thomas Gustafssons bok Spanien – en färd genom historien kommit ut. Jag har köpt den och hunnit läsa de delar som handlar om den senaste årtiondena, från slutet på Francotiden fram till idag. Eftersom jag har varit en del i Spanien, även om det mest har varit vanliga, korta turistbesök, och studerat spanska, är det intressant att läsa om händelserna och samhällsutvecklingen under det här tiden.
Jag var i Spanien första gången 1972 på en charterresa till Mallorca med mina föräldrar. Det var en restresa, och jag minns att vi betalade 999 kronor för oss alla tre, inklusive halvpension. Sedan fortsatte vi att resa till Spanien, jag får det till 9 gånger totalt under 70-talet.
Jag kommer inte ihåg att vi någonsin pratade om att landet var en diktatur, när vi började resa dit. Sista gången vi var där medan Franco levde var i februari 1975, det var vår tredje spanienresa.
På hösten samma år var mina föräldrar sugna på att resa igen, men det var då, i slutet på september, som flera ETA-aktivister dömdes till döden och avrättades. Plötsligt förstod även de minst politiskt medvetna vilken regim det handlade om, och Spanien skulle bojkottas. Palme kallade Spaniens ledare för ”satans mödare” och det blev stor kalabalik när transportordföranden Hans Ericsson struntade i bojkotten och visade upp sig i kvällstidningarna på Gran Canaria.
Den hösten bar det av till Italien för oss istället. Men sen dog ju Franco, och i februari året därpå var vi på Mallorca igen!
I juni 1977 var mamma och jag i Sitges. Där fick vi bevittna en historisk händelse: spanjorerna gick till valurnorna i det första allmäna valet på 41 år.
Kung Juan Carlos avgörande roll i införandet av demokratin under åren efter Francos död har ofta framhållits. Thomas Gustafsson bekräftar den bilden. Hade kungen varit av en annan politisk övertygelse, haft personliga maktanspråk eller bara varit mindre intelligent och skicklig hade antagligen Spaniens öde blivit ett helt annat.
Under några tågluffningar och språkkurser under 80-talet fick jag följa utvecklingen i ett land, som återvann frihet och demokrati och sakta växte i välstånd. Men ända fram till besöket på Teneriffa 1991 upplevde jag Spanien som ett billigt turistland.
När C och jag bytte plan och fick tillbringa ett dygn i Madrid 1993 hade däremot Spaniens ekonomi börjat hinna ikapp övriga Europas. Vi tänkte äta lunch på El Corte Inglés, det stora varuhuset, som under min tågluffartid erbjöd mättande platos combinados för överkomligt pris. Nu kostade de motsvarande 70 svenska kronor, mycket mer än dagens rätt hemma. Chocken blev kanske ännu större för att vi just kommit från Chile, som var ett relativt billigt land då.
Den gången räckte det att gå ett kvarter bort från Gran Vía för att hitta en lunch som bättre passade vår kassa. Annat var det på Gran Canaria i januari 2002. Euron hade just ersatt pesetan, och vi fick öka på reskassan med nästan 50% jämfört med när vi var på Lanzarote ett par år tidigare.
Prisnivåerna är naturligtvis inte det enda måttet på utveckling och på hur välmående ett samhälle är. Men det är ju väldigt lätt att jämföra. Hur människor klär sig och utbudet i affärerna, sardanadansen på torgen i Catalonien, bredden i tidningsstånden på Ramblan, musiken, debatterna, bokutgivningen, hotellstandarden, standarden på bostäder och vägar, allt det ser jag ju också, men det är en annan historia.
Bilden på kung Juan Carlos kommer från Wikimedia Commons, fotograf Ricardo Stuckert.
Den från Gran Vía i Madrid är också hämtad från Wikimedia Commons, inlagd av Ecescas2.
Malmö tyckte jag var ganska tråkig förut, men efter de senaste besöken har jag blivit mer och med förtjust. Västra hamnen (där Turning torso ligger) är mysigt, med intressant arkitektur – se bild här till höger! Jag har bara varit där med mamma eller med jobbet, men skulle verkligen vilja fara dit ensam och utforska på mitt eget sätt.
Restankar 