Minimalt

Jag är svag för hotell med modern och lite futuristisk design. Och jag gillar compact living. Därför kände jag mig lockad när jag läste om Qbic-hotellen, som finns i Amsterdam och London.

Konceptet är att koncentrera sig på grundfunktionerna: riktigt bra sängar, wi-fi och badrum. Rummen verkar ha en innovativ design, som jag gärna skulle vilja titta lite närmare på. Och rumspriserna från 58 euro per natt är också klart intressanta!

Annonser

Reading Festival

Jag gillar rockmusik, men tilltalas inte av tanken att tälta på en blöt åker tätt hoppackad med en massa festande människor. Därför har jag inte varit på så många festivaler i mitt liv. Way out west i Göteborg och Umeå Open är undantagen, då kan jag bo på hotell respektive hemma.

Readingfestivalen är en sån där tältfestival, så jag var skeptisk i början. Men vänner med lokalkännedom intygade att man inte behövde tälta, det var bara 30-40 minuters promenad från centrala Reading. Och det var det kanske, om man räknar ända fram till scenerna.

Så fick jag och dottern höra och se hennes älskade Green Day (hon var på språkresa i Frankrike när de spelade i Norrköping), och dessutom en massa annan bra musik under den enda dag vi tillbringade på festivalen.

Frank Turner på Reading Festival System of a Down på Reading Festival Green day på Reading Festival
Vi hade tur med vädret. Detsamma gällde inte dem som var där på lördagen, då öste det ner. Min dotter sa att hon skulle ha älskat att vara där ändå, men för mig hade det nog ha förstört en stor del av upplevelsen.

Det gick i alla fall väldigt enkelt och smidigt, alltihop. Lätt att boka festivalbiljetter och enkelt att hämta ut dem inne i Reading när vi kom.  Det gick bra att få hotell till OK pris, vi bokade i april. Att hitta till festivalområdet var inte heller några problem, det var bara att följa strömmen! Det gick också bussar ut, men det verkade bara besvärligt. Sedan köade vi en bra stund för att få våra band och komma in, men det vara välorganiserat.

På väg till och från scenområdet passerar man Red camp, huvudtältplatsen, Oj, vad skönt det var att promenera förbi och ”hem” till hotellet!

Reading Festival Red Camp
Det var häftigt att vara på en så stor festival. Jag vet inte hur många tusen som var där, men det var många. Det lär rymmas över 80 000 på området! Lördag och söndag är väl mer välbesökta än fredagen, men ändå.

Reading Festival
En lite speciell grej med Redingfestivalen är att det är har en tvilling i Leads samma helg och med samma band. Om man inte kan vara där alla tre dagarna, och ens favoritband råkar spela just den dagen man inte inte kan, kanske man ska välja Leeds istället. Fast det är ju inte lika smidigt att ta sig dit, och jag vet inget om festivalområdet och möjligheten att bo på hotell.

Jaume Plensa i Göteborg

Jag har haft tankarna på annat håll ett tag. Men nu hittade jag några bilder från i somras, som jag bara måste lägga ut. Min käre Jaume Plensa har gjort ett verk i Göteborg, som jag är lite kluven till. Det är tre figurer på pelare, placerade framför Hotel Post, gamla posthuset vid Drottningtorget.

plensa framför posthuset

plensa dröm dag
Lite skumt att de sitter så högt upp. Och på natten lyser de i olika färger, som skiftar hela tiden!

plensa natt
Effektfullt. Men är det inte lite plastigt?

Det lär finnas några liknande på Place Masséna i Nice, men de har jag inte sett.

Plensas trädkramare i Umeå tycker jag i alla fall mycket bättre om.

Det var verkligen 134 trappsteg

…i San Crispin-trappan som leder upp till Rua Milagre de Santo António.

Det var vad José Saramago skrev i Historien om Lissabons belägring, som jag läste om nu inför Portugalresan. När jag ändå var i krokarna bara måste jag kolla om det stämde, och det gjorde det alltså.

Det är på Rua Milagre de Santo António korrekturläsaren Raimundo Silva i romanen bor och arbetar. Det är där han får infallet att lägga till en inte i ett av manusen har korrekturläser, ett infall som förändrar hans liv. Och det är på väg dit uppför trappan San Crispin som Maria Sara föreslår att de ska sätta sig och vila lite. Silva gör det gärna, 134 trappsteg är ingen barnlek för en man som inte längre är helt ung.

Läs gärna Historien om Lissabon belägring. Den är så fin. Hoppfull och ovanlig, och med ett språk och en ton som i alla fall jag älskar.

Calatrava!

Jag har länge längtat efter att få se fler byggnader av Santiago Calatrava, förutom Turning Torso, som vad jag förstår inte är särskilt typisk för honom. Det finns flera fina saker i Spanien, som jag har skrivit om förut, till exempel konst- och vetenskapscentret i Valencia och en läcker bro i Bilbao. Jag har inte kommit till någon av de städerna än, men däremot till Lissabon, och Estação do Oriente.

Det är en järnvägsstation, som invigdes1998 i samband med världsutställningen i Lissabon. Visst är den fin!

Estação do Oriente

Estação do Oriente

Estação do Oriente

Estação do Oriente

Fast jag gillar inte interiören. Den är grå och mörk, tycker jag.

Estação do Oriente

Bara grå betong. Man får lyfta blicken ordentligt för att se att detta är något annat än en dussinstation.

Anthony Gormley i Lissabon och Umeå

Umeå är en riktig skulpturstad. Jag har förut i flera inlägg uppmärksammat skulpturparken, Umedalen skulptur. Men det finns skulpturer i världsklass på andra ställen i stan också. Bland annat står en kul sak av Anthony Gormley, Rhysome I, mitt i en rondell vid infarten till ett köpcentrum. En massa ben som spretar åt alla håll

Förvånad blev jag när jag i Lissabon klev ut i Parque das Nações –  utställningsområdet från världsutställningen 1998 – och fick se detta:

Rhizome II heter den – så klart!

När jag nu efteråt läser på inser jag att det fanns massor med både kost och arkitektur på området. Klantigt att missa det, det blir helt enkelt att resa tillbaka snart.

Den här såg jag i alla fall:

Homem – Sol (alltså Människa – Sol) av Jorge Vieira.

Det finns konst i tunnelbanan här också

Lissabon är mest känt för sina spårvagnar, men man har faktiskt tunnelbana också.

image

De äldsta delarna av Lissabons tunnelbana är från 1959. Jag har bara hunnit åka en liten del av den, i huvudsak på den nyaste, röda linjen, linha vermelha, som är från 1998. Bilden ovan är från ändhållplatsen, Oriente. Så här ser det ut på några av de andra stationerna på den linjen:

image

image

Olivais

image

image

Chelas

image

image

Oeias

image

image

Cais do Sodré, på den gröna linjen dock, men en lika ny station.

Jag antar att utsmyckningen längs den här linjen är annorlunda än längs de äldre linjerna. Den är i samma stil som i andra moderna tunnelbanor. Mycket är fint och dekorativt, men inte så spännande, tycker jag. Stockholms tunnelbanekonst är mycket häftigare, och ofta integrerad med arkitekturen.

Varje linje har inte bara en färg, utan en symbol också, det tycker jag om. Den röda linjen har en kompassros, den blå en mås, den gröna en segelbåt och den gula en solros. Se dem på Wikimedia commons.