Etikettarkiv: Umeå

Livsstilsshopping

Jag åt lunch på Umeås nya, halvfärdiga galleria igår. Den heter Utopia och lanserades med något sorts sagotema. Det känns både obehagligt och löjligt, tycker jag. Shoppa dig lycklig, va? Jag tror inte den marknadsföringen lyckas särskilt bra.

I Stockholm finns en rätt ny galleria som heter Mood. Namnet och konceptet är släkt med vårt Utopia. Jag var där i somras, och det var helt folktomt där inne.

image

Jo jo. Och om inte budskapet gjorde mig tillräckligt mörkrädd så gjorde toaletterna det.

image

image

Vad var tanken här?

En liten resa…

..är också en resa. Och en sådan har jag gjort i dag. Sämre har jag varit på.

I Sörböle utanför Umeå finns det sol, glittrande vatten, fina stugor och trevliga arbetskamrater.

Det verkar också finnas hundar som man ska akta sig för..

och glada igelkottar.

Jaume Plensa i Umeå

Skulpturparken i Umeå, Umedalen skulptur, som den egentligen heter, genomför vartannat år en ny utställning. Dessutom finns många permanenta verk. Jaume Plensas Nosotros, som jag visat i ett tidigare inlägg, ingick i 2010 års utställning. Det blev väldigt omtyckt, och har nu köpts in och ingår i den permanenta samlingen. Något annat skulle nästan ha varit omöjligt, tycker jag. Den har blivit en sådan naturlig del av platsen.

Dessutom har årets utställning helt ägnats år Jaume Plensa – ett grepp jag verkligen gillar! Det var vernissage idag, och vi fick en visning av den utomordentlige Ivar Torneus. Fantstiskt roligt, och vilka fina skulpturer!

Heart of trees av Jaume Plensa

I trädgården bakom IKSU spa sitter de här tre versionerna, antagligen av konstnären själv. De är kompakta och ogenomskinliga, till skillnad från de flesta av Plensas verk. Men på kroppen har de ”tatueringar” av bokstäver, som bildar namn på kompositörer.

Heart of trees

De tre omfamnar varsitt träd, som när de växer skulle kunna ta med sig figurerna uppåt, som själen kan växa och lyfta en person trots kroppens begränsningar. Eller nåt sånt.

Yorkshire soul II

Yorkshire soul II är släkt med Nosotros  (och El Alma del Ebro, floden Ebros själ, som jag såg i Zaragoza), en sittande figur med uppdragna knän sammansatt av tecken från åtta olika alfabet. Men den här sitter på en sten  och bokstäverna liksom flyter ut över den.

Bienvenido, Jaume Plensa!

Ett hus jag kommer att sakna

VF-husetDet här huset har jag kanske sett för sista gången. Förberedelserna för rivingen av VK-huset, även kallat Thorénska huset, i Umeå är i full gång. När jag kommer hem från Spanien om en dryg vecka är det nog borta.

Det är stora förändringar på gång i Umeås centrum. Arbetet med grunden för det nya kulturhuset ska snart påbörjas, den ovan  nämnda rivningen är första steget i om- och utbyggnaden av gallerian Kungspassagen, ett badhus i centrum ska det bli och flera nya hotell. Vi har också fått en ny järnvägsstation och den gamla byggs om.

Umeå har en tradition av kraftiga protester från röststarka medborgare så fort man planerar en förändring av staden. Det kan vara en rivning, en nybyggnad eller en ny vägdragning. Jag vet inte om det är mer här än i andra städer, men det är i alla fall väldigt förutsägbart. Dragning av en ny forbifart runt västra delen av staden är nog det hetaste nu, tätt följt av flytten av biblioteket till det nya kulturens hus.

Jag tycker själv att en stad ska förändras, utvecklas och förtätas. Jag gillar själva begreppet stad, en tät samling av många människor, där stor variation är accepterad och det finns många möjligheter. De reflexmässiga protesterna mot all förändring gör mig bara trött.

Men just när det gäller rivningen av det här huset tycker jag det är lite sorgligt. Det är ett äkta funkishus, inte så iögonenfallande men med en alldeles speciall karaktär. Olika tider måste få sätta sina avtryck i stadsbilden, och med VF-huset försvinner en stor del av en epok.

Umeå by night

Jag tog omvägen över Kyrkbron hem, när jag kört sonen till träning på Teg i kväll. Det är så fin utsikt över stan därifrån. Till höger ser man hur konstnärligt campus tar form och till vänster breder resten av stan ut sig, från Stadskyrkan till kajen, höghusen och fram till de höga bostadshusen vid gamla bryggeriet.
CentrumnattAllt glittrar av lampor, lyktor och dekorbelysning och den nyfallna, mjuka snön rundar av det hela. Bilden ovan kommer från kommunens bildarkiv. Varken rätt bro eller vinter, men rätt fint ändå. Vill ni se hur det verkligen ser ut, så kika på David Jädes fina bilder. Såna skulle jag vilja ta också!

Något jag inte sett förut, och som fick mig att titta till var ljusinstalationen Nattskog i Döbelns park. Kul! Gillar!

Bild från kommunens bildarkiv, fotograf Tommy Blomkvist.

En mycket finare buss

Den här bussen såg jag på Vasaplan här i Umeå i går morse.

HållbartresandebussenEn hastig bild med mobilkamera en dimmig morgon. Men visst kan man se hur fin den är? Här utnyttjar man bussens form och ger uttryck för en idé genom bilden. Jämför med den tråkiga, textbaserade reklamen på den undre bussen i mitt tidigare inlägg.

På webbsajten för Hållbart resande i Umeåregionen kan man läsa vad det rör sig om. Det här är en extrabuss som går fem turer på morgonen och fem på eftermiddagen från respektive till Tomebo och Innertavle. Den är en del av ett projekt, finansierat av Trafikverket. Det ingår också i projektet att man, om man bor längs linjen och brukar köra bil till jobbet i stan, kan få bli testresenär och åka gratis mot att man rapporterar om hur man tycket att det är att åka buss.

Skulpturparken

Skulpturparken – eller Umedalen Skulptur som den egentligen heter – är det intressantaste vi har här i Umeå. Det är det enda jag alltid vill visa när vi har besök utifrån. Jag går gärna dit själv och tittar några gånger om året också.

Den skapades 1994 på det före detta sjukhusområdet. Sedan dess har det varje år kommit till nya konstverk, både permanenta – det finns 33 stycken – och sådana som tilhör den årliga utställningen. Några från tidigare års utställningar finns också kvar, och totalt visas nu ett 50-tal verk.

Från årets utställning gillar jag Nosotros av Jaume Plensa bäst.

Nosotros av Jaume PlenzaDet är en figur, som sitter med uppdragna knän. Den är gjord av bokstäver och tecken från olika alfabeten och är öppen, så man kan gå in i den.

Detalj av Nosotros av Jaume Plensa

Min favorit av de permanenta verken är den nyligen bortgångna Louise Bourgeoises Eye benches II.

Eye benches IIPå baksidan av de här ögonen i svart granit kan man alltså sitta.

En del av konstverken kanske man inte spontant skulle kalla skulpturer. Vad tycks om det här lilla söta huset?

Homestead av Clay KetterHomestead av Clay Ketter. Men var är ingången?

Några av verken är lätta att ta till sig, andra kan man tycka är meningslösa, läskiga eller fula. Parken är alltid intressant, men om du får tillfälle att vara med på en visning, missa inte det! Då får skulpturerna en helt annan dimension.

Fler bilder finns i tidigare inlägg här på bloggen: Astrid Sylvans Black, Grey, Broken Sky and Palest Blue i Umeå Östra och Takashi Narahas Structure 88-J-1 i Himlen i Tunnelbanan.

Bussar i stadsbilden

1991 såg jag den här bussen i Berlin.

BerlinbussDet verkar vara reklam för konserverade grönsaker på den. Jag tyckte den var kul. Det var inte så vanligt med fordon med dekorfilm då.

Just nu ser en av Umeås bussar ut så här:

Umeåbuss med reklamDen har inte samma snits, tycker jag…

Sen kan man ju också tycka att en vanlig stadsbuss ska se ut som den ska – man förstör liksom varumärket Ultra (som bussbolaget i Umeå heter) lite om inte alla bussar är blå.

Jag undrar om man tillåter reklam på det här sättet på bussarna i Stockholm också. Där är ju de vanliga bussarna röda, men man har några blå linjer också. Där talar man om ”blå linje 5” till exempel, om man söker förbindelser på SLs webbplats. Och de röda är ju så typiska för Stockholms stadsbild. Då kan man väl inte täcka bussarna så här?

Himlen i tunnelbanan

Egentligen är det lönlöst att försöka ta bilder  i tunnelbanan med så usla kameror som jag har, men jag kan inte låta bli! Det här är Vreten, längs den blå linjen mot Hjulsta.

Vretens tunnelbanestation

Vretens tunnelbanestation

Konstnären heter Takashi Naraha, en japan bosatt i Sverige. Så läckert att flytta ner himlen under jord!

Takashi Naraha arbetar annars i sten, oftast svensk diabas. Han har en granitskulptur här i Umeå, i skulpturparken.

Skulptur av Takashi Naraha

Uppmärksammat på hemmaplan

Jag prenumererar på tidningen Camino. Men det är ju så att vissa perioder samlas tidningarna på hög, man har annat för sig. Häromdagen bläddrade jag igenom  nummer 16, som kom i april. Där fanns en liten artikel om Bokcafé Pilgatan här i Umeå.

Medlemskort från Bokcafé PilgatanBokcafé Pilgatan är en, enligt hemsidan,  ”kooperativ bokhandel med norrländsk blick, kvinnlig utsikt och barnperspektiv”. Mycket beröm får det i Camino för gott, ekologiskt och rättvisemärkt fika och sopplunch i trevlig miljö. Välförtjänt måste jag säga! Och kul att det här projektet, med många ideella arbetstimmar och stort engagemang bakom, får publicitet utanför stan.

Hoppas många turister hittar dit. Förutom att fika kan ni handla böcker, både nya och antikvariskt, och delta i kulturarrangemang.

Man kan också bli medlem i Kulturföreningen Pilgatan för 200:-, eller mer om man vill stödja föreningen ytterligare. Då får man ett sånt här fint medlemskort! Det finns många andra (bara kvinnliga tror jag) kulturpersonligheter att välja på som motiv, från Lilla My till Virginia Woolf.

Jag vill också slå ett slag för Pilgatans granne och samarbetspartner Mingus bok & skivbutik. Här finns ett personligt, genomtänkt och förvånansvärt brett sortiment. På hemsidan står det ”Vi har musik, politik, lyrik och skönlitteratur som specialintresse”, men här finns en väldig massa annat också.