Etikettarkiv: världen

Resor framför datorn

Jag har använt Google Earth mycket för att se mig om i världen utan att lämna datorn. Från många turistmål och städer finns det massor av foton, och även panoramabilder att dyka ner i. Inför englandsresan förra året tittade jag mycket på bilder från småstäder dit vi kunde fara. Tillgången på bilder är väldigt nyckfull. Det är användarna själva som lägger in de vanliga fotona, och panoramabilder finns mest från de större turistmålen och viktiga städer. Men en massa intressant finns det att titta på i alla fall.

Google maps och vårt svenska Hitta.se kan man, som jag tidigare skrivit om, vandra runt i många städer. På Hitta.se klickar man  på Gatubild och väljer vilken stad man vill besöka. Det finns 29 stycken än så länge.

På Google maps tar man fram den stad man vill se och drar den lilla gula gubben ovanför zoomskalan dit man vill. Google maps har ständigt bilar ute och fotograferar för deras Street view. Vilka områden som är täckta och var bilarna finns just nu syns här. Nordamerika, Europa och Australien är väldigt väl fotograferade.

Jag trodde att Google maps också bara fotograferade städer, men när jag började titta närmare upptäckte jag hur fel jag hade.  Google maps har för många landsändar fantastiskt bra täckning, otroligt, förvånansvärt, nästan skrämmande bra. För Sveriges del kan man följa vägarna ända in i fjällvärlden och in i småsamhällena. Men det finns luckor. Till exempel verkar inte Gällivare finnas med, trots att omkringliggande områden är klara.

En nackdel med Google street view är att kartan bara blir en mycket liten ruta nere i högra hörnet. På Hitta.se har man den längs hela nederkanten, och man kan dra upp den större om man vill. Det gör det mycket lättare att se var man är. – Fast när jag tittar närmare efter på Google maps ser jag att det går att sträcka ut kartan så den täcker hela nederkanten. Den går inte att förstora ytterligare, men det duger.

En fin samling intressanta virtuella resmål finns på Online universities.com (tack till min arbetskamrat Åsa för länken!). De flesta är från Google maps, men det finns en del annat med också.

Om man inte orkar trava runt nere på gatorna utan är ute efter snygga panoramabilder från utvalda resmål, i huvudsak med historiskt intresse är Arounder.com en bra sajt. Bilderna tar en stund att ladda, men är jättefina.

Aftonbladets små guideböcker

upptackHar ni sett att man kan köpa små guideböcker från Lonely Planet med Aftonbladet? Det är den första svenska upplagan av Lonely Planets Encounter guides. En ny titel varje vecka. Den första var London, den fick man på köpet. Sedan kostar de 59 kronor. Det kommer att bli trettio stycken.

Men de är rätt trevliga. Små, lite som Berlitz guider, fast tjockare. Jag har har drabbats av lätt hagalenskap, de är liksom så söta och fina. Och billiga. Den engelska upplagan kostar 6,99 pund. Fast man måste köpa tidningen också, den kostar väl en tia, så 69 gånger 30, det blir ändå löjligt mycket pengar.

Jag köpte tvåan, New York, fast jag inte har några planer på att resa dit. Sen missade jag trean, Paris, och blev lite stressad, den skulle jag verkligen vilja ha. På bakre pärmen står det vilka titlar som planeras. Och längst ner upptäckte jag en rad: För efterbeställningar: www.ginza.se/aftonbladet. Paris är räddat! De säljer för samma pris, 59 kronor, men man slipper köpa tidningen. Porto tillkommer, men man kan ju beställa flera samtidigt, om man ger sig till tåls till det har kommit ut lite fler.

Den här veckan är det Barcelona. Och jag har varit jätteduktig, stått i konsumkön och tittat på den, men inte köpt. Vi får se hur många av de trettio titlarna jag kan låta bli att köpa. Dubai måste jag bara ha. Andra är jag inte alls intresserad av, som Ko Samui och Las Vegas. Fast det är klart, även om jag inte tänker åka dit är det ju bra att lära sig lite…

Ett annat sätt att leva

Det går en programserie på SVT på lördagar som heter Ett annat sätt att leva. Olika brittiska kvinnor, som är missnöjda med eller saknar något i sina liv får leva några veckor hos urbefolkningar i olika delar av världen. Har ni missat den finns det senaste avsnittet att se på SVT play.

Tanken är att de, genom  att under en tid få lära sig leva som kvinnorna i den kultur de besöker, ska få perpektiv på sina egna liv. Om det fungerar, annat är på ett ytligt och tillfälligt plan, går inte att bedöma. Programmen visar inte vad som händer efter att kvinnorna åkt hem igen.

Men det jag tycker är intressant är den inblick man faktiskt får i de här folkens, särskilt kvinnornas, liv och traditioner. Det är ett timslångt program, och brittiskorna stannar i några veckor i ”sina” byar. Det är inte så mycket, men ändå känns det som att  här handlar det om verkliga möten. Besökaren tas emot med stor värme och nyfikenhet, och verkar i de flesta fallen snabbt komma sina värdar nära.

Visst handlar det om kulturkrockar, som SVT skriver i sin programinformation. Men framför allt ser jag stor öppenhet, humor och ödmjukhet från båda sidor i de här programmen. De besökande kvinnorna lär sig inte bara hur deras värdar bor och arbetar. Men tolkens hjälp – som man knappt märker i de färdigklippta programmen – försöker de också sätta sig in i tankar och känsloliv.

I det senaste, om Dionne, som besöker en massajby i Tanzania, får men ”tjvlyssna” på när några tonårsflickor berättar om sin syn på omskärelse, äktenskap , månggifte och sexliv. Dionne ifrågasätter också arbetsfördelningen mellan könen, men ändå på ett respektfullt och humoristiskt sätt. Hon försöker förstå, och även vi tittare tror jag förstår lite mer efter programmet. Det enda hon inte klarar av är att åse när en flicka i trettonårsåldern med våld tvingas in i ett äktenskap. Men programmet förmedlar ändå en viss förståelse även för det fenomenet.

Ett visst mått av voyeuristisk fascination för det exotiska går naturligtvis inte att komma ifrån i den här typen av program. Men det bestående intrycket jag får är en väldig respekt för de här urbefolkningskvinnorna, som så generöst tar emot en av sina medsystrar. I flera fall verkar det utveckas en djup vänskap mellan besökaren och någon av dem hon besöker.

Jag bloggade för ett par veckor sedan om Jennie Dielemans bok Välkommen till paradiset. Så stor skillnad det är mellan de här modiga brittiskornas vistelser och den urbefolkningsturism Dielmans beskriver, där människor och byar visas upp som utställnigsföremål!

Välkommen till paradiset

Naturligtvis finns det en massa olika anledningar till att vi reser. Naturligtvis finns det en massa olka sätt att resa på. I många kretsar har man sedan en tid tillbaka varit väldigt noga med att påpeka att man är resenär, inte turist.

Turist är något dåligt, svenssonaktigt. Turister vill ligga vid polen och blir förtvivlade om det inte finns svenskt kaffe på resmålet. Turister köper massproducerade souvernier och låter sig fotograferas med apor eller papegojor på stranden. Riktiga resenärer ser det äkta på sina resmål, och väljer platser som inte ännu är på charterbolagens kartor. Valet av remål är en statusmarkör.

Välkommen till paradisetDen här högstatusresenärerna får vatten på sin kvarn genom Jennie Dielemans bok Välkommen till paradiset. Här beskrivs grundligt, plats för plats, hur massturismen till allt mer exotiska platser utnyttjar lokalbefolkningen och utarmar den lokala kulturen. Det handlar inte bara om charterturism, även backpackerkulturen i Thailand och Vietnam beskrivs.

Exploatering av krigsminnen i Vietnam, prostitution i Thailand, all inclusive-turismen i Dominikanska republiken som kräver billig arbetskraft men där vinsten går till internationella storbolag. Allt för att rika västerlänningar ska få sina drömmar om den perfekta semestern uppfyllda. För vi vill egentligen inte alls uppleva landet vi besöker som det är, vi kräver att resmålet anpassas efter våra önskemål och behov. I den mån vi intresserar oss för lokalbefolkningen är det  i form av pitoresk ursprungsbefolkning, som vi beskådar som vore de apor i bur.

Det här är en bild av de värsta formerna av turism, men gränserna är flytande. Hur reser en god turist? För turister är vi allihop, som reser för vårt nöjes skull, hur man är försöker trolla med orden.  Är inte högstatusresenärernas ständiga sökande efter nya smultronställen bara ett sätt att bereda väg för massturismen?

Vi anser att det är vår rätt att regelbundet resa från vår kalla Nord för att ”ladda batterierna”. För större delen av jordens befolkning är resande en utopi. Kan vi resa utan negativa effekter för dem, vars land vi besöker? Jag klänger mig , även efter att ha läst Dielemans bok, fast vid uppfattningen att det går. Men visst finns det mycket att fundera på. Inte minst i dessa tider av klimatlarm.

Hemma i Ingenstans

hemma-i-ingenstansJag har just läst Sören Sommeilus nya bok, Hemma i Ingenstans. Den handlar om nio olika städer, nio väldigt olika städer. Boken var lite av en besvikelse. Inte så att det inte alls var intressant. Tvärtom fanns det mycket lärorikt och tänkvärt i den. Men på något sätt saknade jag den linje, den röda tråd, som titeln utlovade.

Somelius skriver om städer som han besökt, ofta vid flera olika tillfällen. Det är städer av olika storlek och mycket olika karaktär. Från megastäderna Lima och Madras till Litauiska Klaipeda och den egna hemstaden Helsingborg. Visst tog jag med intresse del av författarens intryck av de olika städerna och lärde mig en hel del av de historiska tillbakablickana. Men jag saknade ändå det sammanhållande kittet.

I det inledande kapitlet finns det en ansats till övergripande analys, och i avsnittet om Trieste kommer Sommelius in på vad som egentligen är stadens natur. Här citerar han den brittiska författaren Jan Morris, som myntade begreppet staden som Ingenstans om Trieste . Är detta att vara ett Ingenstans något som är generellt för alla städer i högre eller lägre grad, eller är det specifikt för Trieste, denna gränsstad med förflutet som kulturellt blomstrande hamnststad i Österrike-Ungern? Bokens titel visar att Sommelius tycker att det är generellet, men hans texter visar inte det.

Bocka av sevärdheter

eiffeltornetFörutom att bocka av länder och städer jag besökt (24 respektive 217 enligt Facebook) har jag börjat räkna hur många av ställena på Dagens sevärdhet jag har sett i verkligheten. Just nu ligger jag på fyra av 24. Det är Eiffeltornet, Karlsbron, Vatikanen och Big Ben. Allihop i Europa. Trodde jag att jag var berest?

Hagia Sofia och Petra är jag väldigt sugen på att få se. Blå lagunen vore inte heller så dumt att få besöka. Jag har varit på Island, men det var trettio år sedan, och då fanns inte Blå lagunen.

Bilden på Eiffeltornet är tagen av min dotter.

Tjusningen med att resa

worldmapDen starka längtan efter att resa, som ofta drabbar mig, består väl till största delen av längtan att se nya platser, återse gamla och att rent allmänt utforska världen. Men det finns andra element i den också.

Ett sådant är att på något sätt ”göra världen till min”, lägga under mig nya delar av jorden. Det är jag nog inte ensam om. På flera resesajter, som tidskriften Wanderlusts community goWander.com och på Resguiden.se kan man markera vilka länder man besökt och se hur världskartan färgläggs mer och mer. Fascinerande! Facebook har en applikation där man bockar av besökta städer, som markeras med en knappnål på kartan. Man kan välja sina favoriter, som får en stjärna, och markera andra, som man rekomendrar andra att besöka, med en lite större knappnål. Här kan man också pricka in städer man tänker besöka med nålar av en annan färg. Det tycker jag är lite fusk…

Kolla in Dagens sevärdhet

Häromdagen upptäckte jag en alldeles nystartad, mycket intressant blogg, Dagens sevärdhet. Den startade 1 januari, och ska publicera en post om en ny sevärdhet varje dag. Vilken underbar idé!

De fem sevärdheterna hittills inklunderar så skilda saker som Kinesiska muren, Eiffeltornet och Serengeti. I högerspalten finns en Google map där de bloggade sevärdheterna läggs in. Dessutom länkar till aktuella artiklar på webben om sevärdheter och resmål.

Det hela är bra gjort, välskrivet, intressant och med lagom långa inlägg. Här kommer jag att bli en daglig gäst. Hoppas många upptäcker denna blogg och att den blir riktigt långlivad!

Med familjen

En resa med hela familjen ställer lite speciella krav. När barnen var mindre fanns det mer ett ”vi”. Nu är vi liksom mer fyra olika individer med helt olika intressen och preferenser som ska jämkas ihop.

gataDen senaste resan vi gjorde alla tillsammans var till Frankrike påsken 2006. Barnen tyckte det var jättejobbigt i Paris, fast intressant. Christer tyckte nog bara det var jobbigt. Sedan åkte vi till en mindre stad, och trots att vårvädret inte var riktigt det vi hoppats på hade vi riktigt trevligt. Barnen gick runt själva och utforskade och fotograferade. Alltså säger erfarenheten att vi ska undvika storstäder.

Här är några av mina idéer för sommaren:

England. Egentligen inte min idé, utan Christers. Men jag är positiv. England är trevligt, fast jag har inte varit där så många gånger. Problemet för mig är att jag vet för lite, och landet är så stort att jag har svårt att veta var vi skulle trivas bäst. Ett plus är språket. Barnen är så kaxiga när det gäller engelska, det skulle vara kul att se hur bra de klarar sig IRL.

Finland. Jag vet inte riktigt varför jag trivs så bra där. Lugnt och trevligt, och mycket kul för barn. Tammerfors kom vi inte till sist vi var där, vi ”fastnade” i Vasa – Vasalandia drog mer än det stora nöjesfältet i Tammerfors. Alla sjöarna vill jag också se, och Helsingfors. Språket då? Ja, det är inte på så många ställen svenskan är gångbar och förmågan/viljan att prata engelska är inte heller så stor. Men finskan är ett spännande språk, och vem har sagt att det ska vara lätt!

Mallorca – Puerto de Soller eller något annat lugnt ställe. Christer har varit på Mallorca en gång, och då var det bara grisfester som gällde. Jag skulle vilja visa honom ett annat Mallorca.

hvarKroatien. Sonen och jag var där i somras, på Hvar. Vänlig, avslappnad stämning, sol och värme och fantastiskt, turkosblått vatten. Perfekt, när man väl vant sig vid gruset på stränderna. Det är lätt att drömma om solsemestrar vid den här årstiden.

Men om det blir riktig sommar i Sverige i år, för en gång skull, badar jag hellre här.

Jordanien. Petra är ett av de få ”must see” som jag faktiskt är riktigt sugen på. Jag tror det skulle vara en upplevelse för oss allihop. Men nu är vi inne mer på avdelningen fjärran drömmar, och de får vänta tills jag fyller 50.