Jag har inte gått igenom bilderna från Istanbul ordentligt än, fast det är över två månader sen jag kom hem. Det är nackdelen med att fota digitalt – det blir en sån ofantlig massa bilder.
Ett annat problem är knutet till resmålet som sådant. Första gången i Istanbul, och vi tittade mest på sådant som alla andra också sett och fotograferat, sådant som man sett mycket bättre bilder av i tidningar och böcker. Det är precis som med Venedig. Men det är klart jag måste fotografera ändå.
Här är till exempel solnedgången över Galatabron:
Och kryddmarknaden:
Och en man som ber i Rüstem Pasa-moskén:
Den fantastiska blåa Iznik-mosaiken som fanns överallt fascinerade oss. Det var blommönster varierade i det oändliga. Men när hela väggar var täckta av det ena mönstret intill det andra, som här i Topkapipaltaset, blev jag till slut övermätt:
Den är utsprängd som ett enda sammanhängande, 20 meter brett bergvalv. Det är förberett för en uppgång till. Den känns enorm, och så här på en söndag närmast ödslig.
Den brunröda färgen (enligt konstnären inspirerad av Skarpnäcks tegelbebyggelse) är varm och fin, men den uppväger inte intrycket av ödslighet och granitbänkskulpturernas hårdhet. På sätt och vis tycker jag det här är snyggt, och det har en mycket speciell karaktär. Men det är inte trivsamt.
I gången över spåren ligger det granitblock lutade mot väggen. Märkligt! Väggen är vit och se lite smutsig och sliten ut, och jag får en känsla av att stenarna har lagts dit i väntan på att forslas någon annanstans, där de hör hemma.
Jag som gillar färg ville gärna se den med egna ögon. Därför gjorde jag ett besök när jag var Stockholm förra helgen.
Ja, visst är de här lysande glasbanden fina, men helhetsintrycket var ändå något av en besvikelse. Färgerna lyckas inte riktigt liva upp hela den grå grottan.
Det jag gillar är att man liksom kan föreställa sig att banden är något tågen lämnar efter sig när de bromsar eller accelererar.
Restankar 