Det här huset har jag kanske sett för sista gången. Förberedelserna för rivingen av VK-huset, även kallat Thorénska huset, i Umeå är i full gång. När jag kommer hem från Spanien om en dryg vecka är det nog borta.
Det är stora förändringar på gång i Umeås centrum. Arbetet med grunden för det nya kulturhuset ska snart påbörjas, den ovan nämnda rivningen är första steget i om- och utbyggnaden av gallerian Kungspassagen, ett badhus i centrum ska det bli och flera nya hotell. Vi har också fått en ny järnvägsstation och den gamla byggs om.
Umeå har en tradition av kraftiga protester från röststarka medborgare så fort man planerar en förändring av staden. Det kan vara en rivning, en nybyggnad eller en ny vägdragning. Jag vet inte om det är mer här än i andra städer, men det är i alla fall väldigt förutsägbart. Dragning av en ny forbifart runt västra delen av staden är nog det hetaste nu, tätt följt av flytten av biblioteket till det nya kulturens hus.
Jag tycker själv att en stad ska förändras, utvecklas och förtätas. Jag gillar själva begreppet stad, en tät samling av många människor, där stor variation är accepterad och det finns många möjligheter. De reflexmässiga protesterna mot all förändring gör mig bara trött.
Men just när det gäller rivningen av det här huset tycker jag det är lite sorgligt. Det är ett äkta funkishus, inte så iögonenfallande men med en alldeles speciall karaktär. Olika tider måste få sätta sina avtryck i stadsbilden, och med VF-huset försvinner en stor del av en epok.
Det var fint att stå på akterdäck och se Stockholm försvinna i vårsolen.
Vi hade lagt till lite för att få utsides hytt, det var skönt att ha fönster. Färjan, Baltic Queen, är alldeles ny och fräsch. Vi tyckte om hytten.
I Tallinn finns det spårvagnar. Det gillar jag. Alla vi såg var i olika färger.
Runt stora delar av gamla stan går en medeltida stadsmur med fina torn.
Det är fullt av kullerstensgator och mer eller mindre gamla hus. Och så Alexander Nevskij-kateldralen, en rysk-ortodox kyrka som stod färdig år 1900. In i den går inte estländarna, tydligen inte ens guiderna.
Baltic Queen är båten till höger. Precis framför den, färdiga att köra ombord fyllda med lådor med wiskey och öl, står ”våra” bussar.
Vi handlade ingen sprit, men väl en hel del kläder, bland annat här på Viru center.
På hemvägen åt vi oxfilé på het lavasten. Riktigt gott och kul.
Den är utsprängd som ett enda sammanhängande, 20 meter brett bergvalv. Det är förberett för en uppgång till. Den känns enorm, och så här på en söndag närmast ödslig.
Den brunröda färgen (enligt konstnären inspirerad av Skarpnäcks tegelbebyggelse) är varm och fin, men den uppväger inte intrycket av ödslighet och granitbänkskulpturernas hårdhet. På sätt och vis tycker jag det här är snyggt, och det har en mycket speciell karaktär. Men det är inte trivsamt.
I gången över spåren ligger det granitblock lutade mot väggen. Märkligt! Väggen är vit och se lite smutsig och sliten ut, och jag får en känsla av att stenarna har lagts dit i väntan på att forslas någon annanstans, där de hör hemma.
Så här ser bygget ut nu från stadshushållet.
Jag som gillar färg ville gärna se den med egna ögon. Därför gjorde jag ett besök när jag var Stockholm förra helgen.
Ja, visst är de här lysande glasbanden fina, men helhetsintrycket var ändå något av en besvikelse. Färgerna lyckas inte riktigt liva upp hela den grå grottan.
Det jag gillar är att man liksom kan föreställa sig att banden är något tågen lämnar efter sig när de bromsar eller accelererar.
Det är en figur, som sitter med uppdragna knän. Den är gjord av bokstäver och tecken från olika alfabeten och är öppen, så man kan gå in i den.
På baksidan av de här ögonen i svart granit kan man alltså sitta.
Homestead av 
Restankar 