I förra veckan fick jag sitta i två timma sent på kvällen och vänta på ett försenat tåg. Det blev oundvikligen lite diskussioner bland oss väntade om att resa i allmänhet och att resa med tåg i synnerhet. En medresenär sa ungefär så här: ”Jag har funderat på varför jag tycker så mycket om resor. Jag tror det är den påtvingade sysslolösheten. Det finns inte så mycket annat att göra än att ta fram sin bok”.
Då handlar det inte om att resa någonstans, utan just det att vara på resa. Det spelar inte alls någon roll om det är till Bali eller till Karlstad. Den känslan delar jag. På ett tåg, i en buss, på ett hotellrum finns det inget jag måste göra. Om en bok, en sudoku eller ett korsord finns till hands har jag aldrig tråkigt.
Jag pratade med en av mina bröder, som är flitig resenär, om möjliga resmål. Han gör nästan bara korta resor till städer, och reser ensam. Han sa att han visst kunde känna sig lockad av en solsemester eller en kryssning, men att han antagligen skulle bli uttråkad efter två dagar. Till saken hör att han är ungkarl och jag har familj. Ensamhet och sysslolöshet är något jag har för lite av, och han antagligen för mycket.
Förutom att bocka av länder och städer jag besökt (24 respektive 217 enligt Facebook) har jag börjat räkna hur många av ställena på 
Den starka längtan efter att resa, som ofta drabbar mig, består väl till största delen av längtan att se nya platser, återse gamla och att rent allmänt utforska världen. Men det finns andra element i den också.
I senaste numret av den utmärkta engelska resetidningen 
Jag sitter och funderar på om jag ska gå och lägga mig igen och försöka sova en stund till. Jag gick upp 4.35 i morse, för att sjutsa sonen till bussen. Han ska på basketmatch i Piteå.
Den senaste resan vi gjorde alla tillsammans var till Frankrike påsken 2006. Barnen tyckte det var jättejobbigt i Paris, fast intressant. Christer tyckte nog bara det var jobbigt. Sedan åkte vi till en mindre stad, och trots att vårvädret inte var riktigt det vi hoppats på hade vi riktigt trevligt. Barnen gick runt själva och utforskade och fotograferade. Alltså säger erfarenheten att vi ska undvika storstäder.
Kroatien. Sonen och jag var där i somras, på Hvar. Vänlig, avslappnad stämning, sol och värme och fantastiskt, turkosblått vatten. Perfekt, när man väl vant sig vid gruset på stränderna. Det är lätt att drömma om solsemestrar vid den här årstiden.
Att börja planera sommarsemestern i januari är både frustrerande och hoppfullt. I år är sommaren extra svårplanerad, eftersom det nog kommer att dröja länge innan Christer vet när han kan ta semester. Och jag måste göra min semsteransökan redan i februari.
Restankar 