Att börja planera sommarsemestern i januari är både frustrerande och hoppfullt. I år är sommaren extra svårplanerad, eftersom det nog kommer att dröja länge innan Christer vet när han kan ta semester. Och jag måste göra min semsteransökan redan i februari.
Vi vill så gärna göra en riktig familjeresa i år. Förra året hade vi knappt någon gemensam semester alls, eftersom jag och sonen var ute i Europa nästan en månad. Men sonen ska antagligen på Gothia cup i mitten av juli, så ska vi hinna innan dess skulle vi behöva komma iväg senast till midsommar. Eftersom Christer behöver vara ledig för att segla i Raid Finland i början av augusti, skulle han i så fall behöva ta sju veckors semester. Det kan han antagligen titta i månen efter!
Sedan följer då bekymret med lämpligt resmål. Vad enkelt det var när barnen var små! Allt var nytt och kul, och det finns ju massor med sommarland, äventyrsbad och djurparker att besöka. Det där saknar jag. Vi kom aldrig iväg till Legoland, och nu är ungarna för gamla.
Jag frågade sonen om vad han ser som drömsemeter. Att enkelt och utan strapatser resa till ett varmt, lugn och bekvämt ställe med sol, bad och god mat var hans recept. Strapatser fick han tydligen nog av i somras! Men han blir nog inte bönhörd i år, även om jag känner att han har en poäng.
Själv har jag ett så uppdämt resebehov, att jag inte kan urskilja ett resmål eller en restyp jag föredrar just nu. Länder, städer och landskap trängs i hjärnan. Jag måste försöka göra en lista och prioritera. Det är ett kärt besvär när isvindarna sveper förbi utanför fönstret.
Jag återkommer!
Restankar 