I förra veckan fick jag sitta i två timma sent på kvällen och vänta på ett försenat tåg. Det blev oundvikligen lite diskussioner bland oss väntade om att resa i allmänhet och att resa med tåg i synnerhet. En medresenär sa ungefär så här: ”Jag har funderat på varför jag tycker så mycket om resor. Jag tror det är den påtvingade sysslolösheten. Det finns inte så mycket annat att göra än att ta fram sin bok”.
Då handlar det inte om att resa någonstans, utan just det att vara på resa. Det spelar inte alls någon roll om det är till Bali eller till Karlstad. Den känslan delar jag. På ett tåg, i en buss, på ett hotellrum finns det inget jag måste göra. Om en bok, en sudoku eller ett korsord finns till hands har jag aldrig tråkigt.
Jag pratade med en av mina bröder, som är flitig resenär, om möjliga resmål. Han gör nästan bara korta resor till städer, och reser ensam. Han sa att han visst kunde känna sig lockad av en solsemester eller en kryssning, men att han antagligen skulle bli uttråkad efter två dagar. Till saken hör att han är ungkarl och jag har familj. Ensamhet och sysslolöshet är något jag har för lite av, och han antagligen för mycket.
Restankar 