Känns den här filuren igen? Jaume Plensas elva meter höga El Alma del Ebro på utställningspmrådet Expo 2008 i Zaragoza har flera syskon. Ett finns på skulpturparken i Umeå. Men Nosotros, som den heter, är inte ens hälften så hög. Se en bild här.
En annan skillnad är att El Alma del Ebro är sammansatt enbart av latinska bokstäver, Nosotros av tecken från åtta olika alfabet.
Så här se El Alma del Ebro ut i närbild.
Nedan Nosotros:
Våg av Dag A Birkeland är ett annat konstverk som förändras helt när man går runt det. De bilder jag har sett är tagna ”framifrån”, så här:
Men det blir intressantare från ett annat håll, så här:
Eller så här:
I Skuleskogen, synlig från E4:an, står Catrin Anderssons Med näsan mot iskanten.
Vad titeln syftar på vet jag inte. Och egentligen är den finast sedd från vägen, där den skymtar fram med alla sina färger. Särskilt häftig är den tydligen i mörkret, den är belyst.
Lite roligt ändå så här!
Så ett sista verk: Blixt av Anna Stake, som står vid Bjästaskolan,
Solen tittade lägligt fram just då!
Som jag skrivit om förut börjar det område som tidigare var Sidensjö och Nätra kommuner, nu en del av Örnsköldsviks kommun, bli nerlusat med konst. Anledningen är Jonas Nätterlunds donation, vars avkastning ska gå till just detta ändamål.
18 fasta utsmyckningar och ett antal tillfälliga installationer har det hittills blivit. I måndags åkte jag, min sambo och hans syster och svåger på en rundtur och beskådade de flesta av dem.
Jag ska inte plåga mina eventuella läsare med en fullständig redovisning. Men jag vill visa några av mina favoriter.
Jag gillar när konst samverkar med omgivningen, antingen det är natur eller arkitektur. Här är två konstverk som gör det, där i själva verket placeringen är en del av upplevelsen:
Den här heter Två bryggor, med undertiteln Skatten finns där de två möts. Den är gjord av Monica Gora och är från 2005, placerad vid rastplatsen i Näs, Sidensjö.
Arch av Claes Hake, från 2002. Ser man bara dessa granitbågar från E4:an blir intrycket mest att de är väldigt, väldigt stora. Om man ger sig tid att stanna och gå runt dem får man helt andra perspektiv. Jag klev runt länge där på åkern, och för varje ny vinkel såg de annorlunda ut.
Fortsättning följer!
Vulkanaskan var ju bara ett skrämskott den här gången, så vi kom iväg till London. Vädret lämnade en del övrigt att önska, och det blev inte heller så mycket tid till turistande.
Men en sväng på södra sidan av Themsen och ett besök på Design Museum hann jag med. Där var en intressant utställning om den holländske grafiske designern Wim Crouwel.
Jag hade aldrig varit på South Bank förut, det är en väldigt trevlig del av London. Och det är en lite märklig utsikt man har tvärs över Themsen – gammalt och nytt, högt och lågt utan någon synbar plan.
På bakgatorna kändes det som en helt annan stad.
Det här huset tycker jag är fint och snyggt.
Publicerat i Arkitektur, Gjorda resor, Konst & design
Märkt byggnader, design, Europa, London, städer, storstäder, weekendresor
Min sambo kommer från Sidensjö, som ligger i Örnsköldsviks kommun i Ångermanland. Sidensjö och trakten runt omkring är ovanligt rik på konst. En tillfällig besökare med ögonen med sig måste förundras över alla märkliga föremål – skulpturer av mer, eller oftast mindre, traditionell art som dyker upp både här och där.
Förklaringen heter Stiftelsen Sigrid, Johan och Jonas Nätterlunds minnesfond. Det var Jonas Nätterlund, bördig från Sidensjö, som efter ett tillbakadraget och spartanskt liv i Stockholm testamenterade 24 miljoner kronor för bildandet av fonden. Förmögenheten hade han byggt upp genom hårt arbete och aktieaffärer.
Avkastningen ska användas för inköp av konst till offentliga platser i det område som förut var Sidensjö och Nätra kommuner. Stiftelsen bildades 1997, och redan finns 28 konstnärliga utsmyckningar i trakten. Var ska detta sluta?
Men visst är det fantastiskt kul! Många av konstverken är verkligen okonventionella och tänkvärda. Hela trakten håller på att förvandlas till en stor skulpturpark, och den är verkligen värd en omväg.
Ett av de senaste verken är Himmelsförsök och Hund av Mats Caldeborg. Den står mitt i Sidensjö, nära skolan.
Högst upp på en stege står en naken man. Längre ner finns olika fåglar. Alltihop är i en lysande, klarblå färg. Stegen betraktas av en liten sittande hund.
Jag tog omvägen över Kyrkbron hem, när jag kört sonen till träning på Teg i kväll. Det är så fin utsikt över stan därifrån. Till höger ser man hur konstnärligt campus tar form och till vänster breder resten av stan ut sig, från Stadskyrkan till kajen, höghusen och fram till de höga bostadshusen vid gamla bryggeriet.
Allt glittrar av lampor, lyktor och dekorbelysning och den nyfallna, mjuka snön rundar av det hela. Bilden ovan kommer från kommunens bildarkiv. Varken rätt bro eller vinter, men rätt fint ändå. Vill ni se hur det verkligen ser ut, så kika på David Jädes fina bilder. Såna skulle jag vilja ta också!
Något jag inte sett förut, och som fick mig att titta till var ljusinstalationen Nattskog i Döbelns park. Kul! Gillar!
Bild från kommunens bildarkiv, fotograf Tommy Blomkvist.
Publicerat i Arkitektur, Hemma, Konst & design
Ja, jag är fascinerad av tunnelbanor. De symboliserar storstaden, resandet och det moderna livet. Jag älskar att skickligt och snabbt orientera mig i tunnelbanenätet och ila från en linje till en annan tillsammans med de bofasta, kanske låtsas att jag är en av dem.
Det som gör detta möjligt är tunnelbanekartan. Finns det en tunnelbana måste det också finnas en karta. Det lär ha varit ingenjören Harry Beck som för Londons Underground utarbetade idén till dagens hårt stiliserade karta med linjerna i olika klara färger. Den lanserades 1933 och har bildat skola.
Men det finns trots allt stora variationer runt om i världen. Studerar man den fantastiska samlingen tunnelbanekartor på Noupe.com blir detta tydligt. Det är klart att det är skillnad om man har två linjer, som Lille eller Dubai, eller tjugo, eller om nätet utgår från en central knutpunkt, som i Stockholm, eller eller består är ett enda virrvarr.
Men också de estetiska och kulturella skillnaderna blir tydliga.
Titta och njut: http://www.noupe.com/inspiration/metro-and-underground-maps-design-around-the-world.html
Tack Anja för länken!
Skarpnäck är ändstation på en av Stockholms tunnelbanas gröna linjes sydliga förgreningar. Den invigdes 1994 och ska vara den nyaste t-banestationen. Den fick sin utsmyckning av New York-konstnären Richard Nounas.
Den är utsprängd som ett enda sammanhängande, 20 meter brett bergvalv. Det är förberett för en uppgång till. Den känns enorm, och så här på en söndag närmast ödslig.
Den brunröda färgen (enligt konstnären inspirerad av Skarpnäcks tegelbebyggelse) är varm och fin, men den uppväger inte intrycket av ödslighet och granitbänkskulpturernas hårdhet. På sätt och vis tycker jag det här är snyggt, och det har en mycket speciell karaktär. Men det är inte trivsamt.
I gången över spåren ligger det granitblock lutade mot väggen. Märkligt! Väggen är vit och se lite smutsig och sliten ut, och jag får en känsla av att stenarna har lagts dit i väntan på att forslas någon annanstans, där de hör hemma.
Publicerat i Gjorda resor, Konst & design, Transportmedel
Märkt design, konst, städer, Stockholm, storstäder, Sverige, tunnelbana
Bagarmossen hör till de äldre stationer i Stockholms tunnelbana som fått konst på senare år. Den ursprungliga stationen invigdes 1958 och var en ytstation. 1994 byggdes en ny, underjordisk station. Den fick utsmyckning av skulptören Gert Marcus.
Jag som gillar färg ville gärna se den med egna ögon. Därför gjorde jag ett besök när jag var Stockholm förra helgen.
Ja, visst är de här lysande glasbanden fina, men helhetsintrycket var ändå något av en besvikelse. Färgerna lyckas inte riktigt liva upp hela den grå grottan.
Det jag gillar är att man liksom kan föreställa sig att banden är något tågen lämnar efter sig när de bromsar eller accelererar.
Publicerat i Gjorda resor, Konst & design, Transportmedel
Märkt design, konst, städer, Stockholm, storstäder, Sverige, tunnelbana
Skulpturparken – eller Umedalen Skulptur som den egentligen heter – är det intressantaste vi har här i Umeå. Det är det enda jag alltid vill visa när vi har besök utifrån. Jag går gärna dit själv och tittar några gånger om året också.
Den skapades 1994 på det före detta sjukhusområdet. Sedan dess har det varje år kommit till nya konstverk, både permanenta – det finns 33 stycken – och sådana som tilhör den årliga utställningen. Några från tidigare års utställningar finns också kvar, och totalt visas nu ett 50-tal verk.
Från årets utställning gillar jag Nosotros av Jaume Plensa bäst.
Det är en figur, som sitter med uppdragna knän. Den är gjord av bokstäver och tecken från olika alfabeten och är öppen, så man kan gå in i den.
Min favorit av de permanenta verken är den nyligen bortgångna Louise Bourgeoises Eye benches II.
På baksidan av de här ögonen i svart granit kan man alltså sitta.
En del av konstverken kanske man inte spontant skulle kalla skulpturer. Vad tycks om det här lilla söta huset?
Homestead av Clay Ketter. Men var är ingången?
Några av verken är lätta att ta till sig, andra kan man tycka är meningslösa, läskiga eller fula. Parken är alltid intressant, men om du får tillfälle att vara med på en visning, missa inte det! Då får skulpturerna en helt annan dimension.
Fler bilder finns i tidigare inlägg här på bloggen: Astrid Sylvans Black, Grey, Broken Sky and Palest Blue i Umeå Östra och Takashi Narahas Structure 88-J-1 i Himlen i Tunnelbanan.
Restankar 