Visst kan man turista på orter man känner väl. De stora sevärdheterna, som man antagligen skulle ha sökt upp om man besökte staden för första gången, kanske inte lockar. Har man varit några gånger i Stockholm har man inte kunnat missa Globen, Slottet och Stadshuset. Kanske inte ens Skansen och Vasamuseet.
Men tunnelbanan då? Det är klart jag har åkt tunnelbana, ett oräkneligt antal gånger, trots att jag är uppvuxen i Göteborg. Först den gröna linjen när jag var barn och vi hälsade på farmor vid Gullmarsplan, senare den röda när mormor bodde på vårdhem i Vårberg och den blå till sommarjobbet i Sundbyberg.
Jag minns hur fascinerad jag var av den blå linjen när den var ny – den invigdes 1975. Den ligger ju under de andra linjerna vid T-centralen och många av stationerna har en grottliknande utformning. Senare upptäckte jag fler av stationerna. De har alla olika stil och stämning. Hallonbergen, där jag klev av när jag skulle till sommarjobbet, minns jag att jag tyckte var så ful. Bleka väggar med bilder som klotter och gräsliga rosa detaljer.
Tunnelbanestationer är ju ställen man passerar på väg någonstans. Men många är värda en extra blick. I januari i år klev jag av i Tensta. Så här ser det ut där:
Syskonskap på olika språk
Tensta tunnelbanestation. Konst av Helga Henchen med temat ”En ros till invandrarna”, 1975.
Konsten i Stockholms tunnelbana är naturligtvis behandlad i många böcker och webbsajter. SLs broschyr om konsten i tunnelbanan är en bra introduktion. Boken En värld under jord från 2000 är jättefin och grundlig. Riktigt kul är också barnboken Mysteriet i tunnelbanan av Maria Hellstadius Wiberg, om konsttjuvar och skulpturer som får liv! Wikipedia har en en artikel om Stockholms tunnelbana i allmänhet, och en sida om varje station. Där får man spännande upplysningar, som hur långt under jord stationen ligger och hur långt det är från till exempel Kungsträdgården.
Restankar 