Det är något speciell med tågresor. Eller, det är mycket som är speciellt med tågresor, men det är en grej som har visat sig för mig först på senare år. Det är hur lätt det är att få kontakt och prata med medresenärerna. Så var det inte alls för mig förr, jag var väl inte mottaglig. För det är naturligtvis jag som har förändrats, inte alla andra!
Nu för tiden kommer jag alltid i samspråk med folk. Det händer allra mest i sovvagnskupeer, men också ibland i restaurangvagnen. Det har hänt mig flera gånger på senare tid att jag har delat kupé med två andra medelålders kvinnor, och på nolltid har vi blivit inbegripna i mycket intressanta och öppenhjärtiga samtal. Vi kommer antagligen aldrig mer att träffas, vi har inte så mycket annat att göra just då än att prata. Och på något sätt har vi kanske något gemensamt, eftersom vi väljer att resa på det här sättet. Så många intressanta berättelser och livsöden jag fått ta del av, och så många tankeväckande meningsutbyten vi har haft!
Den första bok jag läste av den engelska författaren Jenny Diski heter Främling på tåg. Jag tyckte mycket om den, och kände igen mig i mycket av det hon skrev, trots att jag och författaren i mångt och mycket är väldigt olika. Hon skriver om de där samtalen, och om allt folk berättar för en, just för att man är en främling, som man aldrig mer kommer att träffa.
Restankar 