Jag har just läst Sören Sommeilus nya bok, Hemma i Ingenstans. Den handlar om nio olika städer, nio väldigt olika städer. Boken var lite av en besvikelse. Inte så att det inte alls var intressant. Tvärtom fanns det mycket lärorikt och tänkvärt i den. Men på något sätt saknade jag den linje, den röda tråd, som titeln utlovade.
Somelius skriver om städer som han besökt, ofta vid flera olika tillfällen. Det är städer av olika storlek och mycket olika karaktär. Från megastäderna Lima och Madras till Litauiska Klaipeda och den egna hemstaden Helsingborg. Visst tog jag med intresse del av författarens intryck av de olika städerna och lärde mig en hel del av de historiska tillbakablickana. Men jag saknade ändå det sammanhållande kittet.
I det inledande kapitlet finns det en ansats till övergripande analys, och i avsnittet om Trieste kommer Sommelius in på vad som egentligen är stadens natur. Här citerar han den brittiska författaren Jan Morris, som myntade begreppet staden som Ingenstans om Trieste . Är detta att vara ett Ingenstans något som är generellt för alla städer i högre eller lägre grad, eller är det specifikt för Trieste, denna gränsstad med förflutet som kulturellt blomstrande hamnststad i Österrike-Ungern? Bokens titel visar att Sommelius tycker att det är generellet, men hans texter visar inte det.
Förutom att bocka av länder och städer jag besökt (24 respektive 217 enligt Facebook) har jag börjat räkna hur många av ställena på 
Den starka längtan efter att resa, som ofta drabbar mig, består väl till största delen av längtan att se nya platser, återse gamla och att rent allmänt utforska världen. Men det finns andra element i den också.
Restankar 