Min bror visade mig på en byggnad som håller på att uppföras strax bakom Centralstationen i Stockholm. Han visste inte vad det var, men var fascinerad. Den liknar inget annat i närheten och syns på långt håll, särskilt söderifrån.
Så här ser bygget ut nu från stadshushållet.
Efter lite googlande identifierade jag det som Stockholm Waterfront, ett komplex med kontor, hotell och kongresscentrum, där det är det sistnämnda som är den iögonenfallande, oregelbundna byggnaden. Tomten är den där Klara postterminal låg.
Det har tydligen (naturligtvis) rasat en debatt om bygget, som jag med mitt landsortsperspektiv missat helt. Bland annat avstyrkte Stockholms skönhetsråd i sitt remissvar förslaget till ny detaljplan för området. Bygget ansågs bryta för mycket mot de äldre byggnaderna, särskilt stadshuset, och stadens siluett. Men det blev ju av, och det blir säkert jättefint.
Jag som gillar färg ville gärna se den med egna ögon. Därför gjorde jag ett besök när jag var Stockholm förra helgen.
Ja, visst är de här lysande glasbanden fina, men helhetsintrycket var ändå något av en besvikelse. Färgerna lyckas inte riktigt liva upp hela den grå grottan.
Det jag gillar är att man liksom kan föreställa sig att banden är något tågen lämnar efter sig när de bromsar eller accelererar.
Det är en figur, som sitter med uppdragna knän. Den är gjord av bokstäver och tecken från olika alfabeten och är öppen, så man kan gå in i den.
På baksidan av de här ögonen i svart granit kan man alltså sitta.
Homestead av 
Jag har just läst en bok om Brasilia, Brasilens nyligen femtioårsjubilerande huvudstad. Staden är en riktig doldis, verkligen inte det man först tänker på när man pratar om Brasilien.
