Jag har varit två dagar i Helsingfors i jobbet. Vi besökte tre olika bibliotek, och sedan hann (eller orkade!) vi inte så mycket mer.
Men de glimtar jag såg stärkte min längtan att turista ett par dagar här. Bilderna jag tog blev ännu uslare än vanligt. Jag hade bara mobilkameran, men den är ganska bra, så jag kan inte skylla på det heller. Men några bildminnen vill jag ändå visa här.
Centralstationen, ritad av Eliel Saarinen, stod färdig 1919. Jag gillar egentligen mer sentida arkitektur bättre, men den här är häftig ändå.
Huvudpostkontoret från 1938, ritat av Jorma Järvi, Erik Lindroos och Kaarlo Borg, har förklarats som byggnadsminne. Vid första anblicken kanske inte så speciellt, men titta en gång till!
Senatstorget med domkyrkan kändes den här dagen inte direkt som händelsernas centrum.
Jag hann inte riktigt få grepp om staden. Den upplevelse jag fick var att den var på något sätt spretig. En monumental eller vacker byggnad här och där, med anspråkslösa kvarter emellan. Vikar som stack in från olika håll. Jag behöver nog ett par dagar här i lugn och ro. Snart.
Zaragoza lär ha drygt 600 000 invånare, men den känns klart mindre. Tempot är också lugnare än i andra jämnstora städer. Det är mindre trafik, och folk går och cyklar i makligt tempo. Skyltar som den här till höger ser man här och var. Och de efterlevs faktiskt, även de lycraklädda håller mänskligt tempo. Kanske beror det på värmen!
De flesta cyklar man ser kommer från den kommunala cykeluthyrningen 
Om man räknar bort Barcelona (alldeles för katalanskt nu för tiden) och Kanarieöarna (det behöver jag inte förklara, va?) är det löjligt länge sedan jag var i Spanien. Men nu är jag här. I riktiga Spanien. Zaragoza. Spaniens femte största stad, och enligt vissa den spanskaste av dem alla. Vad det nu är.
Det här huset har jag kanske sett för sista gången. Förberedelserna för rivingen av VK-huset, även kallat Thorénska huset, i Umeå är i full gång. När jag kommer hem från Spanien om en dryg vecka är det nog borta.
Det var fint att stå på akterdäck och se Stockholm försvinna i vårsolen.
Vi hade lagt till lite för att få utsides hytt, det var skönt att ha fönster. Färjan, Baltic Queen, är alldeles ny och fräsch. Vi tyckte om hytten.
I Tallinn finns det spårvagnar. Det gillar jag. Alla vi såg var i olika färger.
Runt stora delar av gamla stan går en medeltida stadsmur med fina torn.
Det är fullt av kullerstensgator och mer eller mindre gamla hus. Och så Alexander Nevskij-kateldralen, en rysk-ortodox kyrka som stod färdig år 1900. In i den går inte estländarna, tydligen inte ens guiderna.
Baltic Queen är båten till höger. Precis framför den, färdiga att köra ombord fyllda med lådor med wiskey och öl, står “våra” bussar.
Vi handlade ingen sprit, men väl en hel del kläder, bland annat här på Viru center.
På hemvägen åt vi oxfilé på het lavasten. Riktigt gott och kul.
Den är utsprängd som ett enda sammanhängande, 20 meter brett bergvalv. Det är förberett för en uppgång till. Den känns enorm, och så här på en söndag närmast ödslig.
Den brunröda färgen (enligt konstnären inspirerad av Skarpnäcks tegelbebyggelse) är varm och fin, men den uppväger inte intrycket av ödslighet och granitbänkskulpturernas hårdhet. På sätt och vis tycker jag det här är snyggt, och det har en mycket speciell karaktär. Men det är inte trivsamt.
I gången över spåren ligger det granitblock lutade mot väggen. Märkligt! Väggen är vit och se lite smutsig och sliten ut, och jag får en känsla av att stenarna har lagts dit i väntan på att forslas någon annanstans, där de hör hemma.
Så här ser bygget ut nu från stadshushållet.
