Jag har tidigare skrivit om mudéjarstilen, den kristna moriska stilen, som bland annat många kyrkor byggdes i. Men de moriska spåren ses överallt. Vem har inte sett de spanska kakelplattorna, i kök, i murar, i väggar…

Den här plattan är från Iran, 12-eller 1300-tal, tror jag. Victoria & Albert museum.

Men de glimtar jag såg stärkte min längtan att turista ett par dagar här. Bilderna jag tog blev ännu uslare än vanligt. Jag hade bara mobilkameran, men den är ganska bra, så jag kan inte skylla på det heller. Men några bildminnen vill jag ändå visa här.

Centralstationen, ritad av Eliel Saarinen, stod färdig 1919. Jag gillar egentligen mer sentida arkitektur bättre, men den här är häftig ändå.

Huvudpostkontoret från 1938, ritat av Jorma Järvi, Erik Lindroos och Kaarlo Borg, har förklarats som byggnadsminne. Vid första anblicken kanske inte så speciellt, men titta en gång till!

Senatstorget med domkyrkan kändes den här dagen inte direkt som händelsernas centrum.

Jag hann inte riktigt få grepp om staden. Den upplevelse jag fick var att den var på något sätt spretig. En monumental eller vacker byggnad här och där, med anspråkslösa kvarter emellan. Vikar som stack in från olika håll. Jag behöver nog ett par dagar här i lugn och ro. Snart.

De morer som stannade kvar och blev tvungna att konvertera till kristendomen kallades mudéjares. Mudejararkitekturen kännetecknas av en sammansmältning av kristna, muslimska och judiska influenser, och var särskilt dominerande i Aragonien. Tidsmässigt sammanfaller dess storhetstid med gotiken.

Zaragozas katedral, La Seo, är invändigt en ganska vacker gotisk katedral med fem skepp, vilket gör den nästan kvadratisk. Utanpå är den ett lappverk av olika stilar men med många mudejardrag och vissa delar helt i mudejarstil.

Spännande, men kanske inte så vackert som helhet.

Finare tycker jag de mer rena mudejrakyrkorna är. Det finns många i Zaragoza, till exempel

San Pablo

San Miguel

och María Magdalena.

Särskilt tornen gillar jag. Tyvärr är det väldigt svårt att fånga dem på bild. Gatorna är trånga och det är hopplöst att få ett vettigt perspektiv.

Nästan alla byggnader i Zaragoza är i tegel, man har ont om sten. Kyrktornen och vissa delar av andra byggnader är också dekorerade på ett karaktäristiskt sätt i tegel. Ibland, som på tornet till Iglesia de Santa María Magdalena och en av ytterväggarna på La Seo, har man också använt keramik.

La Seo

De finaste exemplen på mudejararkitektur lär finnas i Teruel. Kanske ett mål för nästa spanienresa?

I Zaragoza ritade hon en av paviljongerna till världsutställningen Expo 2008, Pavilión Puente.

Den fungerade både som gångbro över floden och som utställningslokal, och ser väldigt häftig ut på bild, tycker jag.

Men att se den i verkligheten var en besvikelse. Den var alldeles öde, förutom en vakt i varje ände, som såg till att ingen tog med cyklar över. Gångarna på sidorna, som antagligen var tänkta för utställningar, var avspärrade, och hela bron gav ett övergivet och lite slitet intryck.

Men det märkliga är att när jag nu tittar på de här bilderna tycker jag de är riktigt fina. Bättre på bild än i verkligheten alltså!

Zaragoza lär ha drygt 600 000 invånare, men den känns klart mindre. Tempot är också lugnare än i andra jämnstora städer. Det är mindre trafik, och folk går och cyklar i makligt tempo. Skyltar som den här till höger ser man här och var. Och de efterlevs faktiskt, även de lycraklädda håller mänskligt tempo. Kanske beror det på värmen!

Det är bara några år sedan det blev vanligt att cykla här. I samband med världsutställningen Expo 2008 röjdes områdena längs floden upp och man drog cykelbanor till bland annat utställningsområdet. Det är också tillåtet att cykla på gågator och på trottoarer som är bredare än fyra meter.

Det handlar fortfarande inte om någon masscyklism, och fotgängare och cyklister samexisterar väl. Jag har inte fått några onda ögon alls, trots att jag ofta använt mig av smalare trottoarer. Det känns trots allt inte helt tryggt att ge sig ut bland bilarna i en okänd stad! Och jag är inte ensam som cyklar på trottoarer. Det här kommer att bli ett problem i framtiden, om cyklismen ökar. Jag tror inte fotgängarna kommer att fortsätta vara så toleranta då.

De flesta cyklar man ser kommer från den kommunala cykeluthyrningen Bizi. De har ett tusental cyklar som man kan hämta och lämna på vilken som helst av de 100 Bizi-stationerna. På hemsidan finns en karta med alla stationer, och man kan i realtid se hur många lediga cyklar och tomma platser för återlämning det finns på varje ställe. Bizi verkar tyvärr, till skillnad från i många andra städer, inte direkt vara för turister. Man ska registrera sig på hemsidan och sedan få ett kort hemskickat. Det finns visserligen någon sorts tillfälliga kort, men man måste ändå registrera sig, och jag förstår inte riktigt hur det fungerar. Nåja, jag får väl testa nästa gång jag kommer hit!

Känns den här filuren igen? Jaume Plensas elva meter höga El Alma del Ebro på utställningspmrådet Expo 2008 i Zaragoza har flera syskon. Ett finns på skulpturparken i Umeå. Men Nosotros, som den heter, är inte ens hälften så hög. Se en bild här.

En annan skillnad är att El Alma del Ebro är sammansatt enbart av latinska bokstäver, Nosotros av tecken från åtta olika alfabet.

Så här se El Alma del Ebro ut i närbild.

Nedan Nosotros:

Men ja, det känns verkligen att jag är tillbaka. När jag klev ut från hotellet vid niotiden i kväll svepte vinden emot mig. Och den var varm. Och den doftade – eller luktade – Spanien. Då fattade jag det liksom på riktigt.

Visst märks det att tiderna har förändrats. Det är modernare, fler cyklister och joggare. Och det är renare. Men det är Spanien.

Det är stora förändringar på gång i Umeås centrum. Arbetet med grunden för det nya kulturhuset ska snart påbörjas, den ovan  nämnda rivningen är första steget i om- och utbyggnaden av gallerian Kungspassagen, ett badhus i centrum ska det bli och flera nya hotell. Vi har också fått en ny järnvägsstation och den gamla byggs om.

Umeå har en tradition av kraftiga protester från röststarka medborgare så fort man planerar en förändring av staden. Det kan vara en rivning, en nybyggnad eller en ny vägdragning. Jag vet inte om det är mer här än i andra städer, men det är i alla fall väldigt förutsägbart. Dragning av en ny forbifart runt västra delen av staden är nog det hetaste nu, tätt följt av flytten av biblioteket till det nya kulturens hus.

Jag tycker själv att en stad ska förändras, utvecklas och förtätas. Jag gillar själva begreppet stad, en tät samling av många människor, där stor variation är accepterad och det finns många möjligheter. De reflexmässiga protesterna mot all förändring gör mig bara trött.

Men just när det gäller rivningen av det här huset tycker jag det är lite sorgligt. Det är ett äkta funkishus, inte så iögonenfallande men med en alldeles speciall karaktär. Olika tider måste få sätta sina avtryck i stadsbilden, och med VF-huset försvinner en stor del av en epok.

Men det blir intressantare från ett annat håll, så här:

Eller så här:

I Skuleskogen, synlig från E4:an, står Catrin Anderssons Med näsan mot iskanten.

Vad titeln syftar på vet jag inte. Och egentligen är den finast sedd från vägen, där den skymtar fram med alla sina färger. Särskilt häftig är den tydligen i mörkret, den är belyst.

Lite roligt ändå så här!

Så ett sista verk: Blixt av Anna Stake, som står vid Bjästaskolan,

Solen tittade lägligt fram just då!

18 fasta utsmyckningar och ett antal tillfälliga installationer har det hittills blivit. I måndags åkte jag, min sambo och hans syster och svåger på en rundtur och beskådade de flesta av dem.

Jag ska inte plåga mina eventuella läsare med en fullständig redovisning. Men jag vill visa några av mina favoriter.

Jag gillar när kost samverkar med omgivningen, antingen det är natur eller arkitektur. Här är två konstverk som gör det, där i själva verket placeringen är en del av upplevelsen:

Den här heter Två bryggor, med undertiteln Skatten finns där de två möts. Den är gjord av Monica Gora och är från 2005, placerad vid rastplatsen i Näs, Sidensjö.

Arch av Claes Hake, från 2002. Ser man bara dessa granitbågar från E4:an blir intrycket mest att de är väldigt, väldigt stora. Om man ger sig tid att stanna och gå runt dem får man helt andra perspektiv. Jag klev runt länge där på åkern, och för varje ny vinkel såg de annorlunda ut.

Fortsättning följer!