Lite skumt att de sitter så högt upp. Och på natten lyser de i olika färger, som skiftar hela tiden!

Effektfullt. Men är det inte lite plastigt?

Det lär finnas några liknande på Place Masséna i Nice, men de har jag inte sett.

Plensas trädkramare i Umeå tycker jag i alla fall mycket bättre om.

Det var vad José Saramago skrev i Historien om Lissabons belägring, som jag läste om nu inför Portugalresan. När jag ändå var i krokarna bara måste jag kolla om det stämde, och det gjorde det alltså.

Det är på Rua Milagre de Santo António korrekturläsaren Raimundo Silva i romanen bor och arbetar. Det är där han får infallet att lägga till en inte i ett av manusen har korrekturläser, ett infall som förändrar hans liv. Och det är på väg dit uppför trappan San Crispin som Maria Sara föreslår att de ska sätta sig och vila lite. Silva gör det gärna, 134 trappsteg är ingen barnlek för en man som inte längre är helt ung.

Läs gärna Historien om Lissabon belägring. Den är så fin. Hoppfull och ovanlig, och med ett språk och en ton som i alla fall jag älskar.

Det är en järnvägsstation, som invigdes1998 i samband med världsutställningen i Lissabon. Visst är den fin!

Fast jag gillar inte interiören. Den är grå och mörk, tycker jag.

Bara grå betong. Man får lyfta blicken ordentligt för att se att detta är något annat än en dussinstation.

Förvånad blev jag när jag i Lissabon klev ut i Parque das Nações -  utställningsområdet från världsutställningen 1998 – och fick se detta:

Rhizome II heter den – så klart!

När jag nu efteråt läser på inser jag att det fanns massor med både kost och arkitektur på området. Klantigt att missa det, det blir helt enkelt att resa tillbaka snart.

Den här såg jag i alla fall:

Homem – Sol (alltså Människa – Sol) av Jorge Vieira.

De äldsta delarna av Lissabons tunnelbana är från 1959. Jag har bara hunnit åka en liten del av den, i huvudsak på den nyaste, röda linjen, linha vermelha, som är från 1998. Bilden ovan är från ändhållplatsen, Oriente. Så här ser det ut på några av de andra stationerna på den linjen:

Olivais

Chelas

Oeias

Cais do Sodré, på den gröna linjen dock, men en lika ny station.

Jag antar att utsmyckningen längs den här linjen är annorlunda än längs de äldre linjerna. Den är i samma stil som i andra moderna tunnelbanor. Mycket är fint och dekorativt, men inte så spännande, tycker jag. Stockholms tunnelbanekonst är mycket häftigare, och ofta integrerad med arkitekturen.

Varje linje har inte bara en färg, utan en symbol också, det tycker jag om. Den röda linjen har en kompassros, den blå en mås, den gröna en segelbåt och den gula en solros. Se dem på Wikimedia commons.

Här ligger kyrkan Igreja da Misericordia och så House of Wonders. Roof top terraço Café Galeria står det på banderollen ovanför dörren.

En massa prylar och lokal konst till försäljning. Alls ingen unik idé, men trevligt.

Och så det riktigt fina: själva takterrassen. Här är som gjort för att sitta länge och smutta på lemonad eller vin och bläddra i designböckerna som står i en back.

Äta kan man också göra. Smårätter, sallad och mackor finns det. Och så den här goda smulpajen, vackert serverad med jordgubbsbitar.

Detta är väl egentligen lika turistisk, men åh vad det var skönt att sitta där uppe, höjd över allt tingel tangel, bli trevligt och personligt bemött och sörpla hemgjord lemonad i stället för Pepsi!

Men i vattnet är det ganska tomt. Och det förstår jag mycket väl, efter att ha doppat tårna. Men ett dopp ska det väl ändå bli innan vi åker härifrån. Både vatten- och lufttemperaturen är ungefär som en riktigt bra sommar i Umeå.

Jag har köpt en karta som tål vatten och som går att knöla ner i en liten påse.

Jag har också köpt några skålar som är som platta plastskivor, och när man ska använda dem viker man upp kanterna och fäster ihop med tryckknappar. Vad de hittar på!

Under resan tänker jag läsa om två gamla romanfavoriter, jag har dem i pocket: Historien om Lissabons belägring av José Saramago och Nattåg till Lissabon av Pascal Mercier. Den senare läste jag ganska nyligen, och skrev om på Minabibliotek.se. Jag är ingen särskilt flitig romanläsare, och att två av de kanske sex eller sju som jag kallar för favoriter utspelar sig i Lissabon – kan det vara en slump?

En annan av Saramagos böcker tänker jag också läsa, Året då Ricardo Reis dog. Det tipset, plus annan intressant inspirationsläsning, fick jag från Tommy Sundins artikel, också på Minabibliotek.se.

I Sörböle utanför Umeå finns det sol, glittrande vatten, fina stugor och trevliga arbetskamrater.

Det verkar också finnas hundar som man ska akta sig för..

och glada igelkottar.

Dessutom har årets utställning helt ägnats år Jaume Plensa – ett grepp jag verkligen gillar! Det var vernissage idag, och vi fick en visning av den utomordentlige Ivar Torneus. Fantstiskt roligt, och vilka fina skulpturer!

I trädgården bakom IKSU spa sitter de här tre versionerna, antagligen av konstnären själv. De är kompakta och ogenomskinliga, till skillnad från de flesta av Plensas verk. Men på kroppen har de ”tatueringar” av bokstäver, som bildar namn på kompositörer.

De tre omfamnar varsitt träd, som när de växer skulle kunna ta med sig figurerna uppåt, som själen kan växa och lyfta en person trots kroppens begränsningar. Eller nåt sånt.

Yorkshire soul II är släkt med Nosotros  (och El Alma del Ebro, floden Ebros själ, som jag såg i Zaragoza), en sittande figur med uppdragna knän sammansatt av tecken från åtta olika alfabet. Men den här sitter på en sten  och bokstäverna liksom flyter ut över den.

Bienvenido, Jaume Plensa!